Gestaltningsblogg 7

R E F L E K T I O N

Redan Efter Fiestan Letar Elaka Kräk Tillbaka Igen, Oh, Nej!
Retsamt Enas Fi, Låter Enfaldigheten Kvävas Totalt.
Inom Någon Råder Elakt Falskt Lotteri,
Endast Kramar Tycks Inte Omfamna Något.
Ruskiga, Ensamma, Fruktade...
Låter En Inovativ Tanke Inse Orörda Nätter
Rundar Envist Flera Luddiga Eventuella Konflikter Tills Ingen Ondska Nalkas…



Hur, vad och varför….?

Jaha...var är jag nu och hur hamnade jag här? Jag känner mig oerhört splittrad och kan inte riktigt samla mig för att skriva ihop en sammanhängande R E F L E K T I O N...här kommer ändå ett försök:

Inför denna kursen upplevde jag att vi hade eoner av tid till vårt förfogande. Det skulle bli så skönt att få tid att bara hänge sig åt att skapa. Temat var fritt och väckte många idéer. Nu gällde det bara att sålla och försöka hålla fokus på uppgiften.

Jag gick in med en tanke om att utforska nya tekniker i hårda material, svetsa och smida...av det blev det inget alls...
En annan tanke var att utforska konflikten i att kopiera, använda någon annans bilder. I mitt fall min dotters bilder trots att hon inte ville och blev arg på mig. Den tanken sorterades också bort fort...eftersom vi blev överens om att göra vår alldeles egen utställning, tillsammans...

Istället hamnade jag bakom en kamera.... Jag fotade människor på stan, människor jag aldrig förut mött och troligtvis aldrig kommer att möta igen. Jag stannade dem, frågade om det gick bra att jag fotograferade dem till mitt skolprojekt och sedan bad jag dem tänka på en konflikt, något som gör dem arga och då fotade jag.

I min dator fick jag nu mängder av bilder på människors ögon... tillsammans med ögonen fick jag en massa berättelser för när jag fotat frågade jag vad de tänkt på för konflikt. Dessa historier förde mig vidare i mitt arbete...

Parallellt med mitt fotograferande gnagde en annan tanke i mig, något som dök upp i pauserna, i livets mellanrum. Det tog ett tag att fånga detta men efter en tid kristalliserades en tanke om att bli sedd... alla dessa människor hade ett gemensamt som jag märkt. Alla uppskattade att jag sett dem, att jag valt ut just dem att fota.  

När jag så går till mig själv, till mina egna tankar om att bli sedd föds den slutgiltiga tanken med mitt projekt.

Från att varit ett dokumenterande arbete med ögon och deras konflikter i fokus vreds det nu...

Alla mina ögon blir betraktande ögon, dömande och iakttagande, passiva. De tittar utan att se.

Inom alla människor finns en liten person som vill bli sedd, inte

iakttagen eller betraktad utan sedd, på riktigt.

I mitt bakhuvud hör jag Ainbusk sigers och "Se mig för här är jag...tra la la lall la la..."

Vals art blogg

...fast jag sittter fast...

...en liten ömklig tanke...

"Nu sitter jag och gråter i kaffet

och kan visst inget annat...

mitt projekt for förbi mig på en cykel

men mina hjul har stannat

för det är en käpp i hjulet

och vem satte dit den, månne?

...vi som färdades raskt på en tandem

nu är jag ensam med bitter biskvi.

För det är mest synd om mig i hela världen

mest synd om mig"

se se se se se se ses och konflikt...

Var är jag och vart går jag nu?

Vilse i pannkakan

Gestaltningsblogg 6

Tilt i hjärnan... kommer inte loss från mina ögon....

Jag målar med akryl...inget jag brukar hålla på med men det är kul. Och aldrig förr har jag arbetat i så stort format. Ibland när jag går i rummet känner jag mig iaktagen av dessa jätteögon...

Detta är bilder under arbete...Finslipar fortfarande på att få fram rätt känsla... Tavlorna ovan är i gråskala även i orginal, skissen var i kol och hade då ett argt uttryck men nu känner jag att de mest ser drogade ut...

Helgen tllbringade jag i Ale vid Vikingagården där och sov i tält...det var kallt! och aldeles underbart. Strax innan gillet på lördagskväll satt jag framför elden utanför tältet och filosoferade kring mitt projekt... alla dessa konflikter vi går och bär inom oss varje dag... Som jag tycker verkar vara förvånansvärt lätta att plocka fram när jag kommer med kameran. En liten uppmaning och så har man det där...ilskan som finns bakom någont gammalt groll. Allt detta vi bär med oss, hur påverkar det oss? Hur mycket av det vi har i våra ryggsäckar bär vi med som en negativ last?  

Jag är övertygad om att det påverkar oss och att det är en del av dem vi är. Allt vi går igenom bär vi med oss och när vi stöter på en liknande situation reagerar vi på den utifrån tidigare erfarenheter. Ofta tror jag att vi plockar fram våra tidiger erfarenheter på ett possitivt sätt och lär oss nytt men så ibland, när livet har levts i motvind ett tag, kommer den negativa lasten i ryggsäcken fram och vi reagerar på ett mindre smickrande sätt. Aggresion och alla taggarna utåt...

Alla mina ögon ruvar ju på olika konflikter som jag samlat i en liten bok...stora som små. Dom finns där men vill liksom vara i fred. vara det som är, inte uppförstorade eller konkretiserade...jag har skissat kring orden nästan varje dag men det blir liksom bara ...skrot... det kanske är så att orden bakom konflikterna behöver vara just ....ord....

Inspirerad av Sophia lägger jag in en dikt av min favoritpoet, Lina Ekdahl.

Konflikten är löst

Nu säger jag det för allra sista gången

Sluta nu

Om jag ser någon av er skjuta en gång till

då blir det ingen efterrätt

Hör ni inte vad jag säger!

Då tar jag pistolerna

och gevären och granaterna och kanonerna.

Då kan ni inte ha dom

om ni bara håller på och skjuter på varandra hela tiden

Nu får det vara slut.

Jag bryr mig inte om vem det var som började.

Det spelar ingen roll.

Sluta döda nu.

Sluta kriga.

Nu räcker det.

Nu får det vara slut.

Titta här vad tråkigt det ser ut,

trasiga hus, ensamma barn, döda människor överallt.

Ingen mat finns det, allt är förstört.

Nu får det vara nog. Nu får ni säga förlåt.

Gör det.

Säg förlåt till varandra.

Ja gärna.

Jag förlåter dig gärna säger man när någon säger förlåt.

Nu får vi hjälpas åt att bygga upp städerna,

ta hand om dom övergivna människorna.

läka såren

och aldrig, aldrig göra om sådana här dumheter igen.

Nu äter vi risalamalta.

"Lina Ekdahl"

Gestaltningsblogg 5

Vill börja med en kommentar till Gruppen! Tack! jag är så glad att just ni är i min grupp. Ni är fantastiska och era projekt är så spänande och att bara få vara med och lyssna på er ger mig massor av energi!

I fredags gick jag från handledningen med massor av tankar, både goda och en del mörkare, men med en riktigt go känsla i kroppen av att vara på rätt väg....men sen var det stopp. Jag har nog kört fast en aning, men inte riktigt (det skulle jag ju aldrig erkänna i så fall...)

Se och bli sedd...fast i blicken och blicken fast. ...och jag sitter fast...eller tar en paus...

Jag jobbar vidare med mina foton och håller på och redigerar klart de kort jag tagit fram till nu. Dessutom har jag börjat måla tre tavlor med ett par ögon på. Alltså, jag har delat upp bilden av ögonen i tre delar och målar varje del på en enskild tavla, på linnepannå i A3 format. (foto kommer...) Får se till vad och om jag kommer använda dem... men de pockade på och bara ville bli gjorda.... så jag lyssnar och lyder.

Denna resa som jag just nu gör, handlar, för mig, mycket om att våga lita till processen. Jag har lärt mig att hitta lugnet i pauserna och låta mina tankar flyta fritt. Det är då, i dessa mellanrum i livet jag har mina mest kreativa ögonblick.

Lita på att det är en ögonöppnare för mig! Jag har alltid haft många järn i elden och fyllt livet med projekt och trivts väldigt bra med det. Jag har funnit fantastisk energi i att vara aktiv, alla dygnets timmar. Men nu behöver jag pauserna, mellanrummen, reflektionen...mycket!

Denna nya insikt...jag funderar kring orsaken... är det så enkelt att det är åldern? jag tror inte det... eller har det egentligen alltid varit så? Svaret på frågan får anstå till en annan blogg...för jag har inget svar i nuläget. Jag ska reflektera kring detta! 

Att hålla fokus på processen och inte på produkten är ett arbetssätt jag är väl bekant med och som jag tillämpar i arbetet som dramapedagog. Då är vägen målet precis som nu. Ändå har det varit lite svårt här...det är nog så att när det kommer till bild har jag jobbat med målet i fokus tidigare och det kan ta tid att lära gamla hundar sitta...men jag kämpar på.