Gestaltningsblogg 7

R E F L E K T I O N

Redan Efter Fiestan Letar Elaka Kräk Tillbaka Igen, Oh, Nej!
Retsamt Enas Fi, Låter Enfaldigheten Kvävas Totalt.
Inom Någon Råder Elakt Falskt Lotteri,
Endast Kramar Tycks Inte Omfamna Något.
Ruskiga, Ensamma, Fruktade...
Låter En Inovativ Tanke Inse Orörda Nätter
Rundar Envist Flera Luddiga Eventuella Konflikter Tills Ingen Ondska Nalkas…



Hur, vad och varför….?

Jaha...var är jag nu och hur hamnade jag här? Jag känner mig oerhört splittrad och kan inte riktigt samla mig för att skriva ihop en sammanhängande R E F L E K T I O N...här kommer ändå ett försök:

Inför denna kursen upplevde jag att vi hade eoner av tid till vårt förfogande. Det skulle bli så skönt att få tid att bara hänge sig åt att skapa. Temat var fritt och väckte många idéer. Nu gällde det bara att sålla och försöka hålla fokus på uppgiften.

Jag gick in med en tanke om att utforska nya tekniker i hårda material, svetsa och smida...av det blev det inget alls...
En annan tanke var att utforska konflikten i att kopiera, använda någon annans bilder. I mitt fall min dotters bilder trots att hon inte ville och blev arg på mig. Den tanken sorterades också bort fort...eftersom vi blev överens om att göra vår alldeles egen utställning, tillsammans...

Istället hamnade jag bakom en kamera.... Jag fotade människor på stan, människor jag aldrig förut mött och troligtvis aldrig kommer att möta igen. Jag stannade dem, frågade om det gick bra att jag fotograferade dem till mitt skolprojekt och sedan bad jag dem tänka på en konflikt, något som gör dem arga och då fotade jag.

I min dator fick jag nu mängder av bilder på människors ögon... tillsammans med ögonen fick jag en massa berättelser för när jag fotat frågade jag vad de tänkt på för konflikt. Dessa historier förde mig vidare i mitt arbete...

Parallellt med mitt fotograferande gnagde en annan tanke i mig, något som dök upp i pauserna, i livets mellanrum. Det tog ett tag att fånga detta men efter en tid kristalliserades en tanke om att bli sedd... alla dessa människor hade ett gemensamt som jag märkt. Alla uppskattade att jag sett dem, att jag valt ut just dem att fota.  

När jag så går till mig själv, till mina egna tankar om att bli sedd föds den slutgiltiga tanken med mitt projekt.

Från att varit ett dokumenterande arbete med ögon och deras konflikter i fokus vreds det nu...

Alla mina ögon blir betraktande ögon, dömande och iakttagande, passiva. De tittar utan att se.

Inom alla människor finns en liten person som vill bli sedd, inte

iakttagen eller betraktad utan sedd, på riktigt.

I mitt bakhuvud hör jag Ainbusk sigers och "Se mig för här är jag...tra la la lall la la..."