Har fortfarande inte riktigt kommit igång med mitt undersökande kring lärarrollen och vikten av utbildning...men jag söker och letar och då stött på massor av frågor:
Nedan kommer jag att haspla ur mig lite frågor och påståenden som jag är nyfiken på att undersöka. Ta det för vad det är, det är inga påstådda åsikter eller sanningar utan frågor jag stött på när jag letat efter en frågeställning...
Vem äger makten att tillskriva sig ett särskilt yrke? Under medeltiden fanns skråväsendet där man gick från lärling till gesäll och om man hade rätt släkt eller ofantlig tur kunde man bli mästare... Nya mästare utsågs av gamla mästare. Kunde man då som nytänkare och innovatör bli mästare eller sågs man som ett hot mot det gamla, beprövade?
Idag pratas det om lärarlegitimation som skall beviljas av skolverket. Finns det utrymme för nytänkande där? ....och har legitimationen någon egentlig relevas för vem som bir en bra lärare?
De bästa pedagogerna, är det de som gått många år i skolan och läst på universitetet eller kan man finna dem bland eldsjälarna, bland lekmännen som har som främsta vilja att lära ut, att dela med sig av sin kunskap för att få sina adepter att växa?
Ämneskunskap, är det det allerådande viktigaste för en lärare? Hur är det med egenskaper som lyhördhet, empati eller starka ledaregenskaper? Kan de uppväga en svagare ämneskunskap?
Kan man i dag med säkerhet veta att man som lärare är den som besitter mest kunskap kring ett visst ämne i klassrummet? Eller är det så att vår roll som den som förmedlar kunskapen är förlegad? Har vi blivit mera av guider och ögonöppnare?
Finns det bara ett sätt att bli lärare?? ...egentligen...
Vad säger man inom folkbildningen, studieförbunden och folkhögskolor, med dess tankar om studiecirklar där man utgår från gruppen som en lärande enhet. Där ligger fokus på att lära av varandra, tillsammans...
Fast i ett träsk av tyckasyndommigsjälvsomintehittarnågraideér...
Försöker läsa mina bloggar och göra som Rebecka, hitta min tidigare punkter där det brännde till, men hittar liksom inget. Läser Ellens blogg och känner mig lite stött av hennes sätt att skriva om powerpoint och förberedelser. Kan inte riktigt ta det med den normala klackspark jag annars gjort, vi är ju alla bara olika och var och en blir frälst av sin egen metod...men är nog lite för skör just nu. Alfreds blogg gjorde mig glad och imponerad. Vilken kul film! Jacob är så modig, tyvärr missade jag hans gatlopp men hoppas få se filmen....det käns rätt och slätt som om alla har en fantastisk ide´och jag står bara still och stampar.
Veckan har gått och jag har försökt pausa från livet, hitta de kreativa i mina mellanrum, så som jag upptäckt att jag fungerat detta året på HDK. Tagit promenader och bara suttit avskärmad på en stol, en buss på en bänk... Ännu har det bara gett mig frustration och en känsla av otillräcklighet.
I dag har jag tillbringat hela förmiddagen i ateljen, instängd och ensam, avskärmad från familjen och försökt klura ut hur jag ska fuska och vad är det att fuska?
Försöket till fusk tidigare i veckan med historiearbetet slutade bara med att inget blev gjort och nu hänger det som en mara över mig...ska lämnas in på fredag...
Fuskar lite med att måla...men gör jag inte alltid det när jag är i min atelje? Fuskar alltså? Jag har ingen formell kunskap inom konstskapande (eller hantverk heller för den delen...) Jag fuskar mig fram...
Jag har ingen lärarutbildning men har ändå arbetat med undervisning i nästan hela mitt yrkesverksamma liv...är det att ha fuskat?
Det finns massor om fusk på nätet...t.ex. en sida där man lär sig fuska...
Jisses så negativt och sorgeligt detta blev... Hoppas att detta gnällande gör att jag kan lämna det bakom mig och gå vidare. Tror jag måste släppa fusket och gå vidare med mina spår... kanske kan jag hitta någon ny tråd där att dra i...
"Programmet har utfört en otillåten åtgärd och kommer att avslutas..."
Jisses så svårt det var att starta om! Efter uppstarten med underbar tankekarta i väskan hade en fin känsla i magen om att vara på väg...om att veta vad jag ville och i vilken riktning men sen gick luften liksom ur mig.
Såg ett underhållningsprogram en gång där män skulle utföra typiska "kvinnosysslor och tvärt om. Riktigt dåligt upplägg men en episod tyckte jag var hysteriskt rolig. Det var en herre som skulle lägga upp ett par gardiner på symaskin. (Jag gissar att han egentligen arbede med datorer) Det var en gammal, vanlig, analog symaskin... men vad gör mannen när tråden trasslar sig och det inte blir som han tänkt? Han dra ur sladden och sätter sedan i den igen...startar alltså om maskinen...,som om den vore en dator, och blir mycket irriterad över att symakinen inte självläkt...
Nu är jag varken en dator eller mekanisk symaskin så jag kan inte starata om mig eller dra ur sladden... Letar nya vägar in i min kreativitet med tankekartan som guide...
I går var jag på återbesök i Kålltorp, som en avrundning i projektet: ”Mina skor" Besöket bjöd på bekräftelse men också besvikelse.
Vän som följer mina spår...
Jag tänker att efter-tanken är kanske den bästa, att det är i efterkonstruktionen jag tydligare kan se vad det är jag gjort. Det har varit efter olika samtal med handledare och klasskamrater jag snävat av mitt varför till att handla om mig och mina skor. Detta projekt blir personligt och lite privat med kopplingar till världen utanför mig, min och mitt.
”Mina skor” sattes fast med sättlim på en plats jag upplever som en vändpunkt, för mig och för mitt drällande. Det var på den platsen jag först kom på att jag ville sätta spår och det var där jag upplevde att jag går vidare, i nya spår. Nu kan jag inte gå tillbaka och bli den jag var innan.
Projektet berör som sagt flera personliga och privata plan men här kommer jag enbart skriva om de personliga och mera allmängiltiga. Jag lämnar de privata kvar inom mig för att de är just privata.
Lämna spår efter sig är något människor gjort i alla tider, kopplingarna är oändlinga…
För mig handlar det bland annat om en 25-öring som trillat ner med ett stort KLONG. Jag har haft svårt att ta till mig arbetssättet här på kursen. Det har varit för fritt och ramlöst. Jag har varit ledsen, vilsen och famlat omkring och stundtals känt mig helt värdelös. Jag ser nu tydliga kopplingar mellan mitt arbetsätt som dramapedagog och det vi gör här. Som dramapedagog och teaterlärare jobbar jag processinriktat i luddiga och fria arbetsformer för att utmana eleverna att skapa sina egna ramar. Jag känner mig verkligen utmanad och jag har på sätt och vis skapat mina egna ramar, min egen agenda, för projektet.
Det hela handlar också om gränser för mig och hur vi förhåller oss till dessa. Synliga och osynliga gränser i samhället över vad vi får och inte får göra…och vem som får bryta dem.
Jag kunde, som ”tant” 40+ göra mina spår utan synbar reaktion från omgivningen. Undrar hur reaktionerna hade blivit från förbipasserande om jag varit 16år? eller kille?
Hur står det till med civilkuraget hos omgivningen? Beror bristen på reaktioner på avsaknad av detta? …kanske spelar min ålder och kön inte någon roll…
Jag tycker att ”taggar” är fult.Jag skiljer på klotter, taggar och grafitti. Klotter och taggar är fult medan den mesta graffitti jag sett är snygg. Jag blir irriterad när jag ser nedkladdade bussar och toaletter. Men efter min verksamhet kan jag bättre förstå glädjen i att återvända till en plats där man satt spår och se att de finns kvar. Detta bär jag verkligen med mig som en viktig erfarenhet. Jag kommer att ha lättare för att diskutera ämnet med mina kmande elever och förstå de som taggar.
Mina skor som jag lämnat kvar i Kålltorp betydde och betyder mycket för mig. Jag har, för mig själv "på riktigt" lämnat en del av mig kvar. Valet av skor var inte självklart. Länge har de stått i garderoben, obrukbara och utdömda av skomakaren, utan att jag har kunnat göra mig av med dem. Tankar på att köpa skor på loppis eller samla in från vänner och bekanta fanns men ratades ganska snart. Det var ju jag som skulle lämna något av mig och jag som skulle sätta spår. Så föll valet på dessa älskade skinnkängor som formats av mina fötter under så lång tid...saknar dem så...
Mitt arbete väcker många frågor och ger inte många svar. Jag väljer att låta det vara så nu, för detta känns verkligen inte avslutat för min del. Jag sätter ner foten här en stund, men tankarna kring mitt spårsättande lever vidare och jag kommer att återkomma till det senare i livet...
Vid mitt återbesök möts jag av två tomma spår, någon har sparkat loss skorna så de flugit in i buskarna. Symboliken för mig blir talande. Det är någon som inte vill att jag ska gå vidare, någon som sparkar undan benen på mig… Fast besluten att komma vidare och inte låta mig fällas knyter jag ihop mina skor och kastar upp dem i ett träd precis ovanför den plats de tidigare suttit fast i asfalten…Kanske återkommer jag med mera lim och sätter tillbaka dem!
I mitt numera skolösa vandrande snubblade jag över denna skrift som handlar om spårsättande på skolgården. Om elever på Alströmmergymnasiets medbestämmande i utformingen av sin skolgård.
I framtiden, som utbildad lärare kommer jag att återkomma till temat "lämna spår" det är jag säker på. Jag kan tänka mig flera olika ingångar till tematiska lektionsplaneringar som utgår ifrån de spår vi sätter i livet. Jag skulle tycka det vore spännande att blanda det visuella med dramatiska framträdanden. Skriva och gestalta, text - bild - framträdande...
En annan tanke är att söka redan satta spår och hitta bakgrunden...vem och varifrån, orsak och följder... Låta sig inspireras av platser utanför skolan, så som av byggnader och konst i omgivningen. Sedan använda detta i sitt eget skapande...
...många idéer och det är väl här jag tydligast känner att drällandet har gett mig massor av tankar inför framtidens yrkestövande. Det finns mängder av embryon till lektioner i mitt huvud. Jag kommer att minnas min frustration och förhoppningsvis ha lättare för att förstå de elever som fastnar i sin. Jag har också lärt mig ännu mera värdesätta mellanrummen i livet. Pauserna då min hjärna och kropp får tillfälle att hinna i kapp och formulera sig, rent konkret, men även andligt.
Trött matt och mentalt sliten lämnar jag nu detta för att ta ytterligare steg på min väg genom livet...lite äldre och lite klokare...
