2: Kålltorpsdrällande...

Lätt vilsen kliver jag av 5:ans spårvagn vid ändhållplatsen. Jag har tydligen hamnat i Torp.
Vad är Torp?
Var ligger Kålltorp?
Åt vilket håll ska jag gå?
Hållplatsen känns trött och öde, nedsliten. Det finns någon form av väntkur som är nerlusad med klotter och luktar kiss. Jag stannar upp och bara står stilla en stund. Jag står blundande med öppna sinnen och försöker ta in platsen. Det doftar unket, höst och avgaser och lite cigarettrök. Nyfiket öppnar jag ögonen för att se vem som bidrar med den sista doften, då ser jag en annan "drällare" och vi slår följe. Gemensamt tar vi oss bort från spåren och in mot det vi tror är Kålltorp.
Där finner vi ytterligare en "drällare" och efter en stund är skaran utökad med två till. Tillsammans driver vi genom öde gator och insuper atmosfären från denna lilla del av stora staden Göteborg. En skön plats att driva king på. En vacker bild etsar sig fast i mitt minne. Det är en plats för eftertanke. Känslan jag får är stark och possitiv. Beror det på mitt trevliga drällsällskap? eller är detta en fin plats att vara på? Jag suger på känslan och håller kvar den.
Vår lilla grupp upplever ett visst mått av förvirring i vårt drivande, var går gränsen för Kålltorp, egentligen? Håller vi oss inom ramarna? Gänget dräller in på ett café och utökas ytterligare med en vilsen själ. nu är vi sex drällare.
Där, på gräsmattan med magen full av härligt kaffe når vi upplysning. Några glada herrar försöker ge oss en uppfattning om var gränsen går men inser sn begränsning och säger det magiska:
- Det fiinns en bok!
Äntligen! nu ska vi få svaret, facit ligger bara där och väntar på att bli upptäckt! Inne på cafét fanns en gammal sliten bok om Kålltorp och i denna finner vi Sanningen:

Facit

Med facit i hand inser jag att mitt drällmål för morgondagen, Östra kyrkogårdn, inte tillhör Kålltorp. Jag blir moloken och med sorg i hjärtat avbryter jag drivandet för dagen... det sista jag gör för dagen är ett kort, men intensivt, besök på Kåken...