Just nu känner mig trött och sliten och oengagerad...kan inte riktig se någon frågeställning eller någon menig i mitt arbete. Känns bara som om jag går på autopilot och lyfter i den lätta änden...(Kanske är dumt att erkänna...i ett fritt projekt som detta skulle det kanske vara lätt att maska och komma undan med det...?)
Jag har letat fram mina gamla kängor som skomakaren dömt ut, och som jag älskar djupt och innerligt. De ska bli mitt offer. Jag har inhandlat sättlim och fluorescerande (stavas det så?) färg. Jag har varit i Kålltorp för att sätta spår flera gånger och fegat ur...inte vågat. Ja, jag är en fegis också... "/ sen var jag på väg igen, men valde att åka in och sätta mig på skolan istället, kanske för att hitta mod.
Där träffade jag Erika och där någonstand mellan vårt samtal, lunch och skuldreglering hos Arild satte jag ner foten för mig själv...kanske...
I morgon åker i alla fall jag och Erika till Kålltorp tillsammans och då! DÅ! Då ska jag sätta spår...tror jag...
Förvirrad... |
Du är så modig! När du gjorde så gjorde du verkligen ngt! Fint teamwork där med :)
SvaraRaderaJag tycker det finns en tydlig frågeställning och mening (om det nu är det viktiga) i det här med att sätta spår. Varför gör man det? För att säga något? För att inte bli bortglömd? För att man har lust?
SvaraRadera