Det var roligt att redovisa i dag, även om det bara var en "test". Jag fick mycket tankar från de andra om vilken "Lil" jag förmedlade. Mycket stämde in på det jag tänker, trots att det spretar lite. En människa är ju alla sina åldrar så att några uppfattar henne som tonåring och några kring 30 spelar egentligen ingen roll. Jag lyssnar på åsikterna och tankarna kring hur jag kan fortsätta och gå vidare...
...Ändå...
Så här efter "för"redovisningen är jag lite tom och...trött...en känsla kommer över mig, en känsla av att inget man gör är klart och bra, att allt måste analyseras sönder och utvecklas vidare...
Den kloka och lite mera mogna sidan av mig svarar genast att men det är ju så det är. - Du går en utbildning och det är meningen att du ska utmanas och det i sin tur ska få dig att gå vidare...att utvecklas!
- Men, svarar den trotsiga tonåringen, jag VILL inte...jag ÄR klar! Nu gör vi något nytt och kul istället.
- Nej, svarar den mognare sidan. Nu sätter du dig och tänker igenom din presentation igen och så ska du se att det kommer att komma fantastiska saker ur detta görandet!
- Suck...ja, ja... okej då, resignerar tonårsjaget...
Här är jag nu!
Jag jobbar vidare i en liten uppförsbacke...men enveten som jag är ska det nog bli utför snart.
Tankar på att dramatisera hela grejen live på redovisningen eller minimalisera ännu mera...Hur mycket kan jag skala bort? Vad säger mellanrummen? Tystnaden? Om jag gör den live, kan jag göra den helt utan ord då?
Jag testar lite olika vägar och så får vi se hur det hela utvecklas!
När jag tittade igenom inlägg nr 21 såg jag att min "film" inte var okej...den såg inte ut som den gör i min dator...jag har åtgärdat det nu!
Känner igen mig i tröttheten som kommer över en - uppförsbacken av mentalt motstånd (En rädsla som förkläs i tristess och motvilja?). Förvirringen som uppstår i "nu gäller det att sätta ner foten, men var ska jag sätta den, vad vill jag säga när jag vässar det?" Själva formen för redovisningen känns svårast. Men lättare nu - jag är inte ensam i min känsla :) Tack!
SvaraRadera