Spelets regler 23

Avslutande blogginlägg för denna sommarkursen. Känns lite konstigt, det kommer att bli tomt ett tag innan nästa uppdrag slukar en med hull och hår...

Sommaren har varit kort och innehållsrik för mig när det kommer till "Spelets regler". Jag har verkligen fått slå kullerbyttor kring mitt kort innan jag kom till någon form av nedslag. Ett nedslag som resulterade i mitt möte med Lil.

(Lil har blivit en del av mig och jag kommer på mig själv med att prata om henne som en verklig person. Det händer ganska ofta att jag funderar över hur hon skulle reagerat i olika situationer som jag själv befinner mig i.)

Mitt kort har tagit mig från fullständig förvirring till att göra nya saker varje dag, via fyrar i massor av olika tekniker till att avbilda ord helt konkret till en historia om en ung kvinna med en trasig själ. Vem är hon och hur ska jag kunna förmedla denna komplexa person till min omgivning? Jag har försökt målat av henne och avbilda hennes inre. Jag har gett henne en melodi och en sång och hon har fått en röst...

Hur ska jag då nu presentera detta på ett sätt som gör att "Min Lil" kommer fram?

På "förredovisningen" bad jag publiken blunda och gav några förutsättningar (se blogg 21) sedan spelade jag upp ett ljudspår. Efteråt fick jag uppaningen att rama in och snäva upp tolkningsbarheten. Jag skulle gräva vidare och där någonstans körde jag fast...känner inte riktigt att jag nått hela vägen fram men så här har jag jobbat och tänkt den gågna veckan:

Jag har, med hjälp av en vän, dramatiserat Lil. Vi testade om det skulle fungera att spela upp som en scen. Och, visst...inga problem! ...eller? Jag upplever att i skådespeleriet försvinner en dimension av det jag vill förmedla. En människa av kött och blod skalade bort lite av skörheten och nakenheten...
Dessutom blev hon så konkret. För mig är det inte viktigt hur hon ser ut. Jag tänker på något som Nike eller Camilla sa...att min målning förmedlar en yngre person än texten...och ja, jag kan hålla med. Det är säkert kopplat till min bristade kunskap i måleri men bilden kanske inte heller är från i dag...och som sagt...hennes yttre attribut är underordnade hennes inre i min gestaltning.

Jag har byggt ut texten och jag har skalat av den... fram och tillbaka men det slutar ändå med att det ljudspår jag spelade upp på förredovisningen blir det jag tycker bäst om. Det som  jag upplever bäst förmedlar den  person som Lil faktiskt är för mig.
Det jag har gjort nu, som kommer att redovisas i morgon är att Lil har fått ett rum. Ett faktiskt rum som hon bor i.

Lils rum

Rummet sett utifån är en svart box. En låda med 4 titthål i olika höjder. Detta är en modell, men min tanke är att den skall vara i veklig storlek. Varje titthål har ett par lurar där man kan höra Lils berättelse och musiken hon lyssnar till. Titthålen är så pacerade att man inte kan se hela rummet från något av dem. Åskådaren kan inte vara säker på om Lil faktiskt befinner sig där inne eller inte. Känslan jag vill åt hos besökarna är att de tjuvlyssnar och tjuvkikar...för att ytterligar understryka Lils sårbarhet...

...En tanke jag har är att det vore roligt om det fanns en Lil i rummet som "gömmer" sig...att låta åskådarna ana en person som finns där för att öka känslan av att man smygtittar på någon...

I morgon är det redovisning och det känns nervöst...