9: Sammanfattande inlägg...

I går var jag på återbesök i Kålltorp, som en avrundning i projektet: ”Mina skor" Besöket bjöd på bekräftelse men också besvikelse.

Vän som följer mina spår...

Jag tänker att efter-tanken är kanske den bästa, att det är i efterkonstruktionen jag tydligare kan se vad det är jag gjort. Det har varit efter olika samtal med handledare och klasskamrater jag snävat av mitt varför till att handla om mig och mina skor. Detta projekt blir personligt och lite privat med kopplingar till världen utanför mig, min och mitt. 

”Mina skor” sattes fast med sättlim på en plats jag upplever som en vändpunkt, för mig och för mitt drällande. Det var på den platsen jag först kom på att jag ville sätta spår och det var där jag upplevde att jag går vidare, i nya spår. Nu kan jag inte gå tillbaka och bli den jag var innan.

Projektet berör som sagt flera personliga och privata plan men här kommer jag enbart skriva om de personliga och mera allmängiltiga. Jag lämnar de privata kvar inom mig för att de är just privata.

Lämna spår efter sig är något människor gjort i alla tider, kopplingarna är oändlinga…

 Grottmålning/Pompeiji/Vikingar/klotterkors i Jerusalem...

För mig handlar det bland annat om en 25-öring som trillat ner med ett stort KLONG. Jag har haft svårt att ta till mig arbetssättet här på kursen. Det har varit för fritt och ramlöst. Jag har varit ledsen, vilsen och famlat omkring och stundtals känt mig helt värdelös. Jag ser nu tydliga kopplingar mellan mitt arbetsätt som dramapedagog och det vi gör här. Som dramapedagog och teaterlärare jobbar jag processinriktat i luddiga och fria arbetsformer för att utmana eleverna att skapa sina egna ramar. Jag känner mig verkligen utmanad och jag har på sätt och vis skapat mina egna ramar, min egen agenda, för projektet.

Det hela handlar också om gränser för mig och hur vi förhåller oss till dessa. Synliga och osynliga gränser i samhället över vad vi får och inte får göra…och vem som får bryta dem.

Jag kunde, som ”tant” 40+ göra mina spår utan synbar reaktion från omgivningen. Undrar hur reaktionerna hade blivit från förbipasserande om jag varit 16år? eller kille?

Hur står det till med civilkuraget hos omgivningen? Beror bristen på reaktioner på avsaknad av detta? …kanske spelar min ålder och kön inte någon roll…  

Jag tycker att ”taggar” är fult. Jag skiljer på klotter, taggar och grafitti. Klotter och taggar är fult medan den mesta graffitti jag sett är snygg. Jag blir irriterad när jag ser nedkladdade bussar och toaletter. Men efter min verksamhet kan jag bättre förstå glädjen i att återvända till en plats där man satt spår och se att de finns kvar. Detta bär jag verkligen med mig som en viktig erfarenhet. Jag kommer att ha lättare för att diskutera ämnet med mina kmande elever och förstå de som taggar.

Mina skor som jag lämnat kvar i Kålltorp betydde och betyder mycket för mig. Jag har, för mig själv "på riktigt" lämnat en del av mig kvar. Valet av skor var inte självklart. Länge har de stått i garderoben, obrukbara och utdömda av skomakaren, utan att jag har kunnat göra mig av med dem. Tankar på att köpa skor på loppis eller samla in från vänner och bekanta fanns men ratades ganska snart. Det var ju jag som skulle lämna något av mig och jag som skulle sätta spår. Så föll valet på dessa älskade skinnkängor som formats av mina fötter under så lång tid...saknar dem så...

Mitt arbete väcker många frågor och ger inte många svar. Jag väljer att låta det vara så nu, för detta känns verkligen inte avslutat för min del. Jag sätter ner foten här en stund, men tankarna kring mitt spårsättande lever vidare och jag kommer att återkomma till det senare i livet...

Vid mitt återbesök möts jag av två tomma spår, någon har sparkat loss skorna så de flugit in i buskarna. Symboliken för mig blir talande. Det är någon som inte vill att jag ska gå vidare, någon som sparkar undan benen på mig… Fast besluten att komma vidare och inte låta mig fällas knyter jag ihop mina skor och kastar upp dem i ett träd precis ovanför den plats de tidigare suttit fast i asfalten…Kanske återkommer jag med mera lim och sätter tillbaka dem!

I mitt numera skolösa vandrande snubblade jag över denna skrift som handlar om spårsättande på skolgården. Om elever på Alströmmergymnasiets medbestämmande i utformingen av sin skolgård.

I framtiden, som utbildad lärare kommer jag att återkomma till temat "lämna spår" det är jag säker på. Jag kan tänka mig flera olika ingångar till tematiska lektionsplaneringar som utgår ifrån de spår vi sätter i livet. Jag skulle tycka det vore spännande att blanda det visuella med dramatiska framträdanden. Skriva och gestalta, text - bild - framträdande...

En annan tanke är att söka redan satta spår och hitta bakgrunden...vem och varifrån, orsak och följder... Låta sig inspireras av platser utanför skolan, så som av byggnader och konst i omgivningen. Sedan använda detta i sitt eget skapande...

...många idéer och det är väl här jag tydligast känner att drällandet har gett mig massor av tankar inför framtidens yrkestövande. Det finns mängder av embryon till lektioner i mitt huvud. Jag kommer att minnas min frustration och förhoppningsvis ha lättare för att förstå de elever som fastnar i sin. Jag har också lärt mig ännu mera värdesätta mellanrummen i livet. Pauserna då min hjärna och kropp får tillfälle att hinna i kapp och formulera sig, rent konkret, men även andligt.

Trött matt och mentalt sliten lämnar jag nu detta för att ta ytterligare steg på min väg genom livet...lite äldre och lite klokare...

8: Vad , hur och varför....

Jaha...processdagbok och besvarade frågor...

VAD har jag gjort? Efter hällande och drällande och insupande av Kålltorps atmosfär slutar det hela med att jag lämnar spår efter mig...
HUR: I form av fysiska fotspår och uttrampade och urtrampade gamla kängor...
VARFÖR: För att jag ville göra avtryck, för att lämna något av mig själv på en plats som jag innan projektet inte hade någon som helst relation till. En plats om aldrig mer kommer att vara likgiltig för mig, än mindre nu när jag faktiskt lämnat en bit av mig själv kvar.

Efter själva utförandet har jag nu funderat mycket på själva symboliken med min aktion. Om varför jag valde att göra just så. I skrivande stund är jag inte klar med tankarna kring detta och funderar på att spara det till redovisningen...att då redogöra för, att efterkonstruera kanske, meningen bakom handlingen...

Något jag lärt mig och som jag bär med mig på ett alldeles speciellt sätt är spåren spåren lämnat inom mig, tillfredställelsen efter genomförandet som växer som en varm bommulstuss i magen. Känslan av att ha utfört det jag inte vågade, inte riktigt tycker är "rätt" och jag har nu med mig en ökad förståelse för andra som utför liknande handlingar.

Didaktiska reflektioner...om att ta projektet rakt av och implementera i min undervisning? Nej, jag tror att det är för fritt för den skola och de elever jag möter när jag är ute och jobbar. Finns det delar av det sm jag kan använda? Ja, absolut! Att lyfta ut undervisningen från skolan och salarna där tror jag är avgörande i den nya undervisningen som beskrivs i Lgr11 och Gy11. För att möta de, för mig nya, begrepp som vi talar om här på HDK, så som bild-diskurs och den Visual Literacy Bengt Lindgren pratar om måste vi lämna huset och möta omvärlden på plats.

bilden funnen på: http://feber.se/hem/art/174384/lysande_gatukonst/

7: Spår... funna i Kålltorp...

6: om tappade sugar...

Visst kan man köra fast...visst kan det bli fel...då tar man tag i det och ber om extra handledning och så är man tillbaka på banan. Men vad gör jag när jag tappat sugen?

Just nu känner mig trött och sliten och oengagerad...kan inte riktig se någon frågeställning eller någon menig i mitt arbete. Känns bara som om jag går på autopilot och lyfter i den lätta änden...(Kanske är dumt att erkänna...i ett fritt projekt som detta skulle det kanske vara lätt att maska och komma undan med det...?)

Jag har letat fram mina gamla kängor som skomakaren dömt ut, och som jag älskar djupt och innerligt. De ska bli mitt offer. Jag har inhandlat sättlim och fluorescerande (stavas det så?) färg. Jag har varit i Kålltorp för att sätta spår flera gånger och fegat ur...inte vågat. Ja, jag är en fegis också... "/ sen var jag på väg igen, men valde att åka in och sätta mig på skolan istället, kanske för att hitta mod.

Där träffade jag Erika och där någonstand mellan vårt samtal, lunch och skuldreglering hos Arild satte jag ner foten för mig själv...kanske...

I morgon åker i alla fall jag och Erika till Kålltorp tillsammans och då! DÅ! Då ska jag sätta spår...tror jag...




Förvirrad...

 Vaddå didaktik? Vad jag gör? Varför??? ...ingen aning...suck!

5: Vad säger att par hängade skor?

På handledningen förra veckan väcktes frågan om vad det betyder att det finns hängande skor. Jag läser på nätet om många olika orsaker till Shoe tossing...

Det som fastar i mitt sinne och som slår an mina tankar och min idé är denna formulering:

It may also be another manifestation of the human instinct to leave their mark on, and decorate, their surroundings.

Så nu är det det som är kvar...att ge sig ut och dekorera, sätta mitt märke på Kålltorp...med mina skor till hjälp...

4: Yta och om att lämna spår....

Läser i Emelies blogg om att avgränsa och rama in, Erika skriver om yta och Rebecka om en nyfikenhet inför vad som finns bakom alla dessa dörrar...
Jag kan verkligen relatera till dem alla tre... Jag har dokumenterat, fotat ytor och försökt rama in det jag håller på med för att göra det tydligt för mig själv. Jag drivs frammåt av en nyfikenhet inför vad Kålltorp är för en plats. Jag är kvar i undersökandet, utforskandet och dokumenterar vidare...

Vidare funderar jag på, efter att ha vandrat runt och slitit skor, att jag vill sätta spår här, visa att jag varit här på ett sätt som varar, som stannar kvar, sitter fast...

Jag blir inspirerad av Humoristisk gatukonst och alla dessa skor som gör avtryck och som kastas upp för att fastna på el- och telekablar...

Tänker på hur jag ska göra för att lämna permanenta spår...vågar jag?

3: Utredning av snåriga tankar...?

Under dessa dagar har min skissbok varit min blogg och jag har samlat samlat och samlat...idéer, tankar och inspiration. Det har blivit en snårig resa och jag ska försöka förmedla mina tankar här:

D O M A L Å T !

Tålamod baklänges...det ordet hittade jag klottrat spegelvänt vid Redbergsplatsen på en bänk...Gillar det speglevänt...gillar den mening det får i mig att någon valt att skriva baklänges/spegelvänt. Just tålamod krävs för att läsa det lite svårtydda och tålamod är vad jag behöver nu. D O M A L Å T för att få reda i oreda bland tankar och viljor...

Mina tankar rör sig snårigt, jag vill ha ordning, mening...försöker skapa ordning genom att puzzla lägga i ordning de ord som rör sig i mitt huvud...Inspirerad av Wordfeud gör jag mitt eget ordpussel.

 

...vid en av mina dagar när jag flanerar, storsar, promenerar, hajkar, vandranar, dräller och bara går omkring planlöst passerar jag Munkebäcksgymnasiet gamla lokaler som nu står öde. En stor sorgsenhet drabbar mig...jag känner mig tung och får en klump i magen...mina steg saktar in och jag funderar kring varför jag upplever detta jobbiga. Känslan förstärks av en ung kille som sitter helt ensam... Jag återvänder till skolgården två gånger till denna dag i sällskap av andra Drällare. Vid det första av återbesöken sitter grabben kvar. Nu ser vi att han sitter och dricker starköl, fortfarande ensam... Det är torsdag förmiddag... Känslan av ödslighet och sorg har jag svårt att skaka av mig. Kålltorp är en kontrasternas plats för mig.