1: Gestaltning igen!

Fjärde terminen på HDK och det är enbart gestaltning som gäller. Tankar inför denna kurs, med namnet 430, har varit att försöka utmana mig på områden där jag inte känner mig så hemma...våga utforska nya marker...till exempel måleri. Mina tidigare arbeten har resluterat i foto, skulptur, street art och perfomativ konst.

Efter första handledning bestämde vi oss för att besöka Konstmuseet, i första hand "Stena 15", samt Magasinsgatan 3 och  Ann-Sofie Sidén och Jonathan Beplers kortfilm om livet bakom kulisserna på Kungliga Dramaten i Stockholm för att söka inspiration och ett tema...

På konstmuseet visades ett urval av de stipendiater som mottagit Sten A Olssons kulturstipendie genom åren. Där fastnade jag främst för en konstnär som använder sig av pastellfärger och raka former. Bilderna blir tilltalande samtidigt som de stör mig. De väcker både harmoni och oro i kroppen på ett spännande sätt. Konstnären heter Jens Fänge.

Temat blev MAKT...

Det känns spännande att utforska. Vem har makt? Kan man ta sig makt eller är det något andra måste tillskriva ens person?



5: Personlig och privat.

Efter att ha jobbat med gestltning nu i olika former i tre terminer blir mitt arbete allt mer privat. Privat lite förbi den gräns som känns behaglig och okej. Jag rör mig i gränslandet och undersöker var min absoluta gräns går... Jag vet att jag upplevs som en lärare som får en nära relation med mina elever. Vissa anser att den är för nära, att jag är för privat. Själv håller jag inte med och tycker jag att det är upp till varje person att utforska och känna in var gränsen går.

Jag vill även undersöka vad som finns innanför mitt skal och vad är det av det som syns på utsidan. Hur transparent är jag egentligen. Är det så att de som säger att jag är för privat har rätt. Bubblar jag ur mig för mycket av mig själv så till den grad att andra blir obehagliga till mods? Om så är fallet...hur blir jag då bättre på att dölja mig själv...hur upprätthåller jag en profressionell distans...eller är det det jag vill egentligen?

Grävadet och forskandet fortsätter och en sorts gestaltning börjar ta form...må alla gudar och tekniken vara med mig!

Avlutar med en dikt av min favoritpoet, Lina Ekdahl:

Solhälsningen

Sen direkt ner på knä

Pannan i marken

Armarna rakt fram

Näsan i jorden

Gör man så när man förbereder sig

Står man bredvid den gula stolen

Bockar

Skrapar med foten

Luggen i ögonen

Tackar

Ursäktar sig

Och ber om nåd

Klipper man håret i tussar

Står spritt språngande

Rabblar franska sjömansvisor

Kastar övermogna krusbär

vilt omkring sig

Skriker

Jag vill inte

Beter man sig så

Klättrar man in till hästen

Lägger kinden mot

Låter armarna hänga

Låter det komma

Gör man så när man förebereder sig

för att ta adjö av sommaren

Gråter man

Två hundra grindvalar och sju delfiner

har strandat på Naracoopa Beach

- Man kan höra dom gråta, säger Jemma Blomhoff

invånare och semesterfirare spolar kallt vatten

bäddar in grindvalarna i våta lakan

grindvalarna gråter

delfinerna gråter

invånarna gråter

semesterfirarna gråter

gråter och spolar kallt vatten

gråter och bäddar med våta lakan

bäddar och gråter

spolar och bäddar

våta lakan, handdukar, överkast

allt dom kommer åt

klipper man håret i tussar

står spritt språngande

rabblar franska sjömansvisor

kastar övermogna krusbär

vilt omkring sig

skriker

Jag vill inte

Beter man sig så

Första, andra, tredje, pang

där rann strandskyddet väck

allemansrätt

vår rätt

vårt sätt

allemanssätt

Sverige när Sverige är som bäst

eller var

eller är

eller var

Första, andra, tredje, pang

där rann allemansvettet ut

studenter rycker ut

gråter och rycker ut

får ut en valunge

ut till havs

två gånger

valungen kommer tillbaka

två gånger

studenterna spolar och bäddar

gråter och spolar

ungen kommer tillbaka

ungen gråter

delfinerna gråter

grindvalarna gråter

studenterna, invånarna och semesterfirarna gråter

vem gråter för studenterna

vem gråter för semesterfirarna

vem gråter för invånarna

på Naracoopa Beach

Vem gråter för sommaren

Vem gråter för allemansrätten

vem gråter för metallarbetarna

vem gråter för textilarbeterskorna

vävarna

spinnarna

vem gråter för skomakarna

för apotekarna

vem gråter för smederna

för mjölnarna

vem gråter för fjärstyringsmannen

för lotsarna

för sjömännen

för verkstadsindustrin

vem gråter för verkstadsindustrin

det är många

det är många som gråter för verkstadsindustrin

vem gråter för lärarinnorna

för skolsköterskorna

för professorerna

lokalvårdarna

vaktmästarna

trädgårdsmästarna

vem gråter för bonden

för bönderna

för böndernas barn

böndernas vilsna barn

vem gråter för tandsköterskorna

husmödrarna

vem gråter för mödrarna

för mödrarnas mödrar

Kara-Su den sjuttonde maj tvåtusenfem

Mödrarnas mödrar

tog av sig sina huvuddukar

viftade och bad

vi har inga vapen

vi har inga vapen

tio mil hade dom gått

nu var dom framme

viftade och ropade

liberté liberté liberté

vi har inga vapen

vi har inga vapen

men det har vi sa soldaterna

siktade och sköt

vem gråter för soldaterna

vem gråter för slaktarna

vem gråter för oxarna

svinen

hönsen

vem gråter för hönsgårdarna

byarna där hönsgårdarna ligger

länderna där byarna finns

vem gråter för byarna

vem gråter för invånarna i byarna

semesterfirarna i byarna

studenterna som kommer från byarna

till Naracoopa Beach

bäddar med våta lakan

spolar med kallt vatten

tvåhundra grindvalar och sju delfiner

- Man hör dom gråta , säger Jemma Blomhoff, man kan höra dom gråta

Vem gråter för Jemma Blomhoff

Står bredvid den gula stolen

låter armarna hänga

skrapar med foten

ursäktar mig

och tar mig samman

går ett sista varv

skakar filten

sköljer ur pottan

knyter runt smutstvätten

packar bilen

går ett sista varv

summerar

Marelden var tidig i år

Koltrasten ovanligt ihärdig

Verkstadsindustrin gråter

Allemansrätten svajjar

Jemma Blomhoff lever

Brunnslocket behöver lagas

Lina Ekdahl

4: Gestalta i bilder?

Efter förra veckans handledning fick jag uppmaningen att med bilder beskriva mig och vilken sorts lärare jag är/vill vara...i stort format. Inlednningsvis var uppgiften kul och jag hittade ett stort lakan som jag spännde upp på en masonitskiva (ca 1,20m * 2 m) Jag använde spritpenna för att förhindra mig själv att redigera...
Efter ett tag körde jag fast och tog en paus...när jag sedan kom tilbaka till bilden, eller bilderna som det faktiskt blivit, såg jag bara en massa schablonaktiga symboler.

Jag vände på skivan och började om. Nu försökte jag att komma bort från symboliken och istället fokusera på att teckna känslan/upplevelsen av att vara lärare. Jag bytte spritpennan mot kol...tyvärr blev resultatet magert även här...

När jag fått sova på saken gick jag nästa dag ner i min atelje och letade upp en mindre skiva. Jag skissade på ett själpvporträtt och tanken var att använda mina stora skisser från dagen innan som inspiration till att skapa en bild av den läraren/person jag redan är...

Hela denna gestaltningen har fått mig att reflektera mycket kring min egen person. Utvecklingssamtalet och mina starka reaktioner på handledningarna har förstärkt denna reflektion. Var är JAG i allt detta... Mitt självproträtt är en del i den undersökningen.

Citatet "Jag är inte den jag tror att jag är, jag är inte den du tror att jag är, jag är den jag tror att du tror att jag är" svävar förbi i mitt huvud...Men vem fan tror du att jag tror att jag är? Jag vet ju inte själv!
Jag hittade en sida på internet som kanske kunde ge mig mera svar på vem jag är... Här kommer mitt resultat:

3: Utbildning, inbillning eller kanske utbillning...

Har fortfarande inte riktigt kommit igång med mitt undersökande kring lärarrollen och vikten av utbildning...men jag söker och letar och då stött på massor av frågor:

Nedan kommer jag att haspla ur mig lite frågor och påståenden som jag är nyfiken på att undersöka. Ta det för vad det är, det är inga påstådda åsikter eller sanningar utan frågor jag stött på när jag letat efter en frågeställning...

Vem äger makten att tillskriva sig ett särskilt yrke? Under medeltiden fanns skråväsendet där man gick från lärling till gesäll och om man hade rätt släkt eller ofantlig tur kunde man bli mästare... Nya mästare utsågs av gamla mästare. Kunde man då som nytänkare och innovatör bli mästare eller sågs man som ett hot mot det gamla, beprövade?
Idag pratas det om lärarlegitimation som skall beviljas av skolverket. Finns det utrymme för nytänkande där? ....och har legitimationen någon egentlig relevas för vem som bir en bra lärare?
De bästa pedagogerna, är det de som gått många år i skolan och läst på universitetet eller kan man finna dem bland eldsjälarna, bland lekmännen som har som främsta vilja att lära ut, att dela med sig av sin kunskap för att få sina adepter att växa?
Ämneskunskap, är det det allerådande viktigaste för en lärare? Hur är det med egenskaper som lyhördhet, empati eller starka ledaregenskaper? Kan de uppväga en svagare ämneskunskap?


Kan man i dag med säkerhet veta att man som lärare är den som besitter mest kunskap kring ett visst ämne i klassrummet? Eller är det så att vår roll som den som förmedlar kunskapen är förlegad? Har vi  blivit mera av guider och ögonöppnare?
Finns det bara ett sätt att bli lärare?? ...egentligen...


Vad säger man inom folkbildningen, studieförbunden och folkhögskolor, med dess tankar om studiecirklar där man utgår från gruppen som en lärande enhet. Där ligger fokus på att lära av varandra, tillsammans...

Vilken sorts lärare är jag?

Vilken sort lärare vill jag bli?

...vill jag bli lärare?

2: Hittar inte någon växel...

Fast i ett träsk av tyckasyndommigsjälvsomintehittarnågraideér...

Försöker läsa mina bloggar och göra som Rebecka, hitta min tidigare punkter där det brännde till, men hittar liksom inget. Läser Ellens blogg och känner mig lite stött av hennes sätt att skriva om powerpoint och förberedelser. Kan inte riktigt ta det med den normala klackspark jag annars gjort, vi är ju alla bara olika och var och en blir frälst av sin egen metod...men är nog lite för skör just nu. Alfreds blogg gjorde mig glad och imponerad. Vilken kul film! Jacob är så modig, tyvärr missade jag hans gatlopp men hoppas få se filmen....det käns rätt och slätt som om alla har en fantastisk ide´och jag står bara still och stampar.

Veckan har gått och jag har försökt pausa från livet, hitta de kreativa i mina mellanrum, så som jag upptäckt att jag fungerat detta året på HDK. Tagit promenader och bara suttit avskärmad på en stol, en buss på en bänk... Ännu har det bara gett mig frustration och en känsla av otillräcklighet.

I dag har jag tillbringat hela förmiddagen i ateljen, instängd och ensam, avskärmad från familjen och försökt klura ut hur jag ska fuska och vad är det att fuska?
Försöket till fusk tidigare i veckan med historiearbetet slutade bara med att inget blev gjort och nu hänger det som en mara över mig...ska lämnas in på fredag...
Fuskar lite med att måla...men gör jag inte alltid det när jag är i min atelje? Fuskar alltså? Jag har ingen formell kunskap inom konstskapande (eller hantverk heller för den delen...) Jag fuskar mig fram...
Jag har ingen lärarutbildning men har ändå arbetat med undervisning i nästan hela mitt yrkesverksamma liv...är det att ha fuskat?

Det finns massor om fusk på nätet...t.ex. en sida där man lär sig fuska...

Jisses så negativt och sorgeligt detta blev... Hoppas att detta gnällande gör att jag kan lämna det bakom mig och gå vidare. Tror jag måste släppa fusket och gå vidare med mina spår... kanske kan jag hitta någon ny tråd där att dra i...

1: Omstart

"ctrl alt delete"

ladda om, ladda upp och GO!

"Programmet har utfört en otillåten åtgärd och kommer att avslutas..."

Jisses så svårt det var att starta om! Efter uppstarten med underbar tankekarta i väskan hade en fin känsla i magen om att vara på väg...om att veta vad jag ville och i vilken riktning men sen gick luften liksom ur mig.

Såg ett underhållningsprogram en gång där män skulle utföra typiska "kvinnosysslor och tvärt om. Riktigt dåligt upplägg men en episod tyckte jag var hysteriskt rolig. Det var en herre som skulle lägga upp ett par gardiner på symaskin. (Jag gissar att han egentligen arbede med datorer) Det var en gammal, vanlig, analog symaskin... men vad gör mannen när tråden trasslar sig och det inte blir som han tänkt? Han dra ur sladden och sätter sedan i den igen...startar alltså om maskinen...,som om den vore en dator, och blir mycket irriterad över att symakinen inte självläkt...

Nu är jag varken en dator eller mekanisk symaskin så jag kan inte starata om mig eller dra ur sladden... Letar nya vägar in i min kreativitet med tankekartan som guide...

Fann dessa underbara skulptuer på Youtube...

9: Sammanfattande inlägg...

I går var jag på återbesök i Kålltorp, som en avrundning i projektet: ”Mina skor" Besöket bjöd på bekräftelse men också besvikelse.

Vän som följer mina spår...

Jag tänker att efter-tanken är kanske den bästa, att det är i efterkonstruktionen jag tydligare kan se vad det är jag gjort. Det har varit efter olika samtal med handledare och klasskamrater jag snävat av mitt varför till att handla om mig och mina skor. Detta projekt blir personligt och lite privat med kopplingar till världen utanför mig, min och mitt. 

”Mina skor” sattes fast med sättlim på en plats jag upplever som en vändpunkt, för mig och för mitt drällande. Det var på den platsen jag först kom på att jag ville sätta spår och det var där jag upplevde att jag går vidare, i nya spår. Nu kan jag inte gå tillbaka och bli den jag var innan.

Projektet berör som sagt flera personliga och privata plan men här kommer jag enbart skriva om de personliga och mera allmängiltiga. Jag lämnar de privata kvar inom mig för att de är just privata.

Lämna spår efter sig är något människor gjort i alla tider, kopplingarna är oändlinga…

 Grottmålning/Pompeiji/Vikingar/klotterkors i Jerusalem...

För mig handlar det bland annat om en 25-öring som trillat ner med ett stort KLONG. Jag har haft svårt att ta till mig arbetssättet här på kursen. Det har varit för fritt och ramlöst. Jag har varit ledsen, vilsen och famlat omkring och stundtals känt mig helt värdelös. Jag ser nu tydliga kopplingar mellan mitt arbetsätt som dramapedagog och det vi gör här. Som dramapedagog och teaterlärare jobbar jag processinriktat i luddiga och fria arbetsformer för att utmana eleverna att skapa sina egna ramar. Jag känner mig verkligen utmanad och jag har på sätt och vis skapat mina egna ramar, min egen agenda, för projektet.

Det hela handlar också om gränser för mig och hur vi förhåller oss till dessa. Synliga och osynliga gränser i samhället över vad vi får och inte får göra…och vem som får bryta dem.

Jag kunde, som ”tant” 40+ göra mina spår utan synbar reaktion från omgivningen. Undrar hur reaktionerna hade blivit från förbipasserande om jag varit 16år? eller kille?

Hur står det till med civilkuraget hos omgivningen? Beror bristen på reaktioner på avsaknad av detta? …kanske spelar min ålder och kön inte någon roll…  

Jag tycker att ”taggar” är fult. Jag skiljer på klotter, taggar och grafitti. Klotter och taggar är fult medan den mesta graffitti jag sett är snygg. Jag blir irriterad när jag ser nedkladdade bussar och toaletter. Men efter min verksamhet kan jag bättre förstå glädjen i att återvända till en plats där man satt spår och se att de finns kvar. Detta bär jag verkligen med mig som en viktig erfarenhet. Jag kommer att ha lättare för att diskutera ämnet med mina kmande elever och förstå de som taggar.

Mina skor som jag lämnat kvar i Kålltorp betydde och betyder mycket för mig. Jag har, för mig själv "på riktigt" lämnat en del av mig kvar. Valet av skor var inte självklart. Länge har de stått i garderoben, obrukbara och utdömda av skomakaren, utan att jag har kunnat göra mig av med dem. Tankar på att köpa skor på loppis eller samla in från vänner och bekanta fanns men ratades ganska snart. Det var ju jag som skulle lämna något av mig och jag som skulle sätta spår. Så föll valet på dessa älskade skinnkängor som formats av mina fötter under så lång tid...saknar dem så...

Mitt arbete väcker många frågor och ger inte många svar. Jag väljer att låta det vara så nu, för detta känns verkligen inte avslutat för min del. Jag sätter ner foten här en stund, men tankarna kring mitt spårsättande lever vidare och jag kommer att återkomma till det senare i livet...

Vid mitt återbesök möts jag av två tomma spår, någon har sparkat loss skorna så de flugit in i buskarna. Symboliken för mig blir talande. Det är någon som inte vill att jag ska gå vidare, någon som sparkar undan benen på mig… Fast besluten att komma vidare och inte låta mig fällas knyter jag ihop mina skor och kastar upp dem i ett träd precis ovanför den plats de tidigare suttit fast i asfalten…Kanske återkommer jag med mera lim och sätter tillbaka dem!

I mitt numera skolösa vandrande snubblade jag över denna skrift som handlar om spårsättande på skolgården. Om elever på Alströmmergymnasiets medbestämmande i utformingen av sin skolgård.

I framtiden, som utbildad lärare kommer jag att återkomma till temat "lämna spår" det är jag säker på. Jag kan tänka mig flera olika ingångar till tematiska lektionsplaneringar som utgår ifrån de spår vi sätter i livet. Jag skulle tycka det vore spännande att blanda det visuella med dramatiska framträdanden. Skriva och gestalta, text - bild - framträdande...

En annan tanke är att söka redan satta spår och hitta bakgrunden...vem och varifrån, orsak och följder... Låta sig inspireras av platser utanför skolan, så som av byggnader och konst i omgivningen. Sedan använda detta i sitt eget skapande...

...många idéer och det är väl här jag tydligast känner att drällandet har gett mig massor av tankar inför framtidens yrkestövande. Det finns mängder av embryon till lektioner i mitt huvud. Jag kommer att minnas min frustration och förhoppningsvis ha lättare för att förstå de elever som fastnar i sin. Jag har också lärt mig ännu mera värdesätta mellanrummen i livet. Pauserna då min hjärna och kropp får tillfälle att hinna i kapp och formulera sig, rent konkret, men även andligt.

Trött matt och mentalt sliten lämnar jag nu detta för att ta ytterligare steg på min väg genom livet...lite äldre och lite klokare...