395:2 Inspiration och referenser...

För att få inspiration inför min C-uppsats reste jag till Stockholm och "Supermarket 2013". Här vimlade det av nya spännande konstnärer och performanceartister från flera olika håll i världen.

När jag sitter där på "Red Spot" och tittar funderar jag kring budskap och vad konstnärerna vill säga med sina framträdanden...ibland är det ganska självklart som när en svensk kille kom in med ett järnrör som han svingade till vacker folkmusik...detta tolkar jag som ett inlägg i debatten kring SD-politikerna tilltag på en gata i Stockholm under 2012. Ett absurt framträdande som med mild musik och ett våldsamt beteende lyfts fram genom artistens näst intill nollställda ansikte. Starkt och skrämmande...

Vid ett annat framträdande ombads vi att komma upp på scengolvet och sätta oss i ring. Det blev en orolig stämning i publiken, det märktes tydligt att det var att gå över gränsen för vad som upplevs som normalt och bekvämt. Efter en stund kommer det in en röd oformlig klump. Klumpen rörde sig över golvet och började låta märkligt, jag associerade ljudet till en häftapparat eller hålslag... 

 

När det gått kanske 10 minuter kastar klumpen fram röda små prickar och börjar resa sig upp och titta fram ur sitt hölje. Det är en mörk man med dreadlocks som har ett hålslag i handen som han trycker hål i sina kläder med. Han har hållit på ett tag för kläderna är fulla av hål. De röda prickarna han sprider omkring sig blir som små droppar av blod på det svarta golvet. Hans ansikte är sorgset och håltagningsbeteendet nästan fanatiskt.

 

Detta performance lämnar mera åt betraktaren att tolka det upplevda. Det är mera upp till mig själv att läsa in budskap och mening. Jag tror att det fanns många olika tolkningar och upplevelser i publiken. Känslan jag bar med mig när jag gick därifrån var en vemodig känsla av otillräcklighet, jag kopplade det jag sett till alla de hål vi gör i varandra genom att hantera våra medmänniskor okänsligt och tanklöst. Men det är fullt möjligt att tolka det på ett större, globalt plan eller kanske på ett ännu mera personligt plan.

 

 

Jag såg ganska många fler framträdanden och jag kommer att ta upp dem senare i min blogg men just nu är jag här:

 

Vad vill jag förmedla med mina performance?

Vill jag vara tydlig eller vill jag att det ska finnas ett stort mått av tolkningsmöjligheter?

 

Vad vill jag säga? ...egentligen... och är det viktigt för betraktaren att kunna läsa ut...

395:1 PM

Jag vill utforska mig själv som performanceartist... vad kan/vågar jag, var går mina gränser? Vad sker i mötet med publiken vid ett performance? Hur ser mottagandet ut och vad av det jag sänder ut tas emot och hur?

Vidare funderar jag kring vilka paralleller kan jag dra till mitt yrke som lärare och mitt arbete framför klassen? Är mina lektioner performativa små skådespel där det finns likheter med det sceniska framträdandet och det sätt ett sådant tas emot av åskådarna/eleverna?

395 & 440: 6: Nästa steg?

Dagarana rusar på som vanligt och mellan jobb skola och familjeliv finns mina bussresor. Bussresor med bara mig själv som sällskap och bara mina egna tankar som stör. Det är där jag har mina mellanrum just nu och det är där jag reflekterar. Gråvädret med mera snö förra veckan var som en våt filt övar alla tankar på annat än gestaltning...det lockade inte att tänka på altanbygge och planteringar i trädgården precis...

 

 

Mitt byggande och mitt eldande sist gav mersmak... och efter handledningen hade jag ett beslut med mig i väskan.

Jag ska bygga mera och jag ska bygga stort och offentligt.

 

Jag har kollat upp lite olika datum i vår lilla by och tänkte ta hjälp av vänner att skapa något på torget under vårmarknaden. Tanken är att då är det mycket folk i rörelse som kan reagera på det vi gör. Jag skriver VI för i min plan finns det en tanke på att byggandet ska expandera på flera sätt. Jag vill att det börjar med ett par personer som kommer och bygger och sedan efterhand tillkommer fler och fler som har material och verktyg med sig och vi bygger tillsammans. När allt material är slut river vi ner det direkt. 

 

Att vara hemma i Kinna gör också utmaningen för mig större. Här är jag inte anonym och  åskådarnas reaktioner kommer säkert att nå mig på något sätt. 

 

Materialinsamlingen har bara börjat....

 

 



395 & 440: 5: Nedbrunnet mellanrum...

Metaforerna och ordspråken som uppmanar oss att leva i nuet är otaliga men hur lätt är det egentligen?

Jag byggde mitt väntrum/mellanrum, en spretig skapelse som påminner lite om Vilks Nimis: http://www.kullen.se/live/?page_id=844

Det blev många tankar under konstruktionen, tänkte på hur sorgligt det är när jag fastnar i mina egna mellanrum och inte lever nu. För mig blev det extra viktigt att elda ner min skapelse. En metafor för att verkligen leva NU.

395 & 440: 4: Den kreativa processen...

Inte mycket kreativitet denna vecka...tiden räckte liksom inte till...ursäkter och undanflykter...
Hmm...

395 & 440: 3: inspiration!

Härligt och fullkomligt fantastiskt att få vara här och bara frossa i kultur i 5 dagar! Massor av input hela tiden... gallerier och museér och teater. Visuella intryck blandas med dofter stämningar och ljud...

För att inte drunkna i allt har jag fått avskärma mig från det som sker omkring mig och har jag fått hitta strategier...för att sålla bland intrycken. Första dagarna höll hjärnan på att koka över av allt som passerade gonom mina sinnen...
Nu stänger jag ute alla ljud med egen musik, att själv bestämma vilket soundtrack de olika utställningarna gör sinnet lugnare och jag upplever att jag får ut mer av det jag tar in visuellt.

Picasso vs Duchamp fick Edit Piaff illustrera...
Ett citat från den utställningen:
Om man bara kunde ta ut hjärnan och bara använda ögonen...
...det var lite det jag gjorde. Ediths stämma lade sig som en mjuk varm filt över öronen och jag kunde hålla mitt fokus på ögonen och de visuella intrycken.

På Fotografiska blev det blandad musik i öronen... David La Chapelle har så otroligt många uttryck. hans bilder/konstverk/video och film tar ett tag att smälta...

Där på Fotografiska är det dessutom under helgen en extra utställning som heter PhotoMarket och där...där hittade jag en fotograf som passade precis in i mina tankar just nu kring min gestaltning av TRANSIT.
Som jag beskrev i förra inlägget tänker jag mig transit i kontext ålder och kanske åldrandets olika mellanrum...i väntan på... och Holländaren Erwin Olaf hade några bilder som för mig verkligen illustrerar det jag tänker på.

395 & 440: 2: i stora staden...

...kommer de nya tankarna...

Mellan gallerier och föreställningar faller fler pusselbitar på plats. Transit/förvandling eller mellanlandning?
Ålder/åldrande/homo/bi eller transperson... Tankarna virvlar...ska jag gestalta?....vad ska jag gestalta?...hur ska jag gestalta?...landar till sist i tanken:

Transit i kontexten åldrande?

Hur tolkar jag det? Var finns ålderns väntrum, ålderns transithall? Är det i slutskedet? Strax innan vi dör...på en pallitativ vårdplats... Eller är det vid uppväxten? I väntan på att bli stor? Som Magnus Uggla sjunger om:
"Varför längtar du till den dag då du ska fylla 7, varför skynda på, när den tiden snart är här ändå [...]?"

...eller är det kanske där jag är nu! Hua!

Mitt i livet, MEDELÅLDERS...hemskt ord med massor av negativt bagage...vad betyder det egentligen?
i väntan på att få livet (friheten? Vilken frihet?) tillbaka (tillbaka? från vem? Vem tog det från början? Har ngn tagit det?).


Bloggandes från min ajfån i en hotellbar i Sthlm vandrar tankarna vidare med Roj Fribergs tavla på näthinnan...