6: om tappade sugar...

Visst kan man köra fast...visst kan det bli fel...då tar man tag i det och ber om extra handledning och så är man tillbaka på banan. Men vad gör jag när jag tappat sugen?

Just nu känner mig trött och sliten och oengagerad...kan inte riktig se någon frågeställning eller någon menig i mitt arbete. Känns bara som om jag går på autopilot och lyfter i den lätta änden...(Kanske är dumt att erkänna...i ett fritt projekt som detta skulle det kanske vara lätt att maska och komma undan med det...?)

Jag har letat fram mina gamla kängor som skomakaren dömt ut, och som jag älskar djupt och innerligt. De ska bli mitt offer. Jag har inhandlat sättlim och fluorescerande (stavas det så?) färg. Jag har varit i Kålltorp för att sätta spår flera gånger och fegat ur...inte vågat. Ja, jag är en fegis också... "/ sen var jag på väg igen, men valde att åka in och sätta mig på skolan istället, kanske för att hitta mod.

Där träffade jag Erika och där någonstand mellan vårt samtal, lunch och skuldreglering hos Arild satte jag ner foten för mig själv...kanske...

I morgon åker i alla fall jag och Erika till Kålltorp tillsammans och då! DÅ! Då ska jag sätta spår...tror jag...




Förvirrad...

 Vaddå didaktik? Vad jag gör? Varför??? ...ingen aning...suck!

5: Vad säger att par hängade skor?

På handledningen förra veckan väcktes frågan om vad det betyder att det finns hängande skor. Jag läser på nätet om många olika orsaker till Shoe tossing...

Det som fastar i mitt sinne och som slår an mina tankar och min idé är denna formulering:

It may also be another manifestation of the human instinct to leave their mark on, and decorate, their surroundings.

Så nu är det det som är kvar...att ge sig ut och dekorera, sätta mitt märke på Kålltorp...med mina skor till hjälp...

4: Yta och om att lämna spår....

Läser i Emelies blogg om att avgränsa och rama in, Erika skriver om yta och Rebecka om en nyfikenhet inför vad som finns bakom alla dessa dörrar...
Jag kan verkligen relatera till dem alla tre... Jag har dokumenterat, fotat ytor och försökt rama in det jag håller på med för att göra det tydligt för mig själv. Jag drivs frammåt av en nyfikenhet inför vad Kålltorp är för en plats. Jag är kvar i undersökandet, utforskandet och dokumenterar vidare...

Vidare funderar jag på, efter att ha vandrat runt och slitit skor, att jag vill sätta spår här, visa att jag varit här på ett sätt som varar, som stannar kvar, sitter fast...

Jag blir inspirerad av Humoristisk gatukonst och alla dessa skor som gör avtryck och som kastas upp för att fastna på el- och telekablar...

Tänker på hur jag ska göra för att lämna permanenta spår...vågar jag?

3: Utredning av snåriga tankar...?

Under dessa dagar har min skissbok varit min blogg och jag har samlat samlat och samlat...idéer, tankar och inspiration. Det har blivit en snårig resa och jag ska försöka förmedla mina tankar här:

D O M A L Å T !

Tålamod baklänges...det ordet hittade jag klottrat spegelvänt vid Redbergsplatsen på en bänk...Gillar det speglevänt...gillar den mening det får i mig att någon valt att skriva baklänges/spegelvänt. Just tålamod krävs för att läsa det lite svårtydda och tålamod är vad jag behöver nu. D O M A L Å T för att få reda i oreda bland tankar och viljor...

Mina tankar rör sig snårigt, jag vill ha ordning, mening...försöker skapa ordning genom att puzzla lägga i ordning de ord som rör sig i mitt huvud...Inspirerad av Wordfeud gör jag mitt eget ordpussel.

 

...vid en av mina dagar när jag flanerar, storsar, promenerar, hajkar, vandranar, dräller och bara går omkring planlöst passerar jag Munkebäcksgymnasiet gamla lokaler som nu står öde. En stor sorgsenhet drabbar mig...jag känner mig tung och får en klump i magen...mina steg saktar in och jag funderar kring varför jag upplever detta jobbiga. Känslan förstärks av en ung kille som sitter helt ensam... Jag återvänder till skolgården två gånger till denna dag i sällskap av andra Drällare. Vid det första av återbesöken sitter grabben kvar. Nu ser vi att han sitter och dricker starköl, fortfarande ensam... Det är torsdag förmiddag... Känslan av ödslighet och sorg har jag svårt att skaka av mig. Kålltorp är en kontrasternas plats för mig.

2: Kålltorpsdrällande...

Lätt vilsen kliver jag av 5:ans spårvagn vid ändhållplatsen. Jag har tydligen hamnat i Torp.
Vad är Torp?
Var ligger Kålltorp?
Åt vilket håll ska jag gå?
Hållplatsen känns trött och öde, nedsliten. Det finns någon form av väntkur som är nerlusad med klotter och luktar kiss. Jag stannar upp och bara står stilla en stund. Jag står blundande med öppna sinnen och försöker ta in platsen. Det doftar unket, höst och avgaser och lite cigarettrök. Nyfiket öppnar jag ögonen för att se vem som bidrar med den sista doften, då ser jag en annan "drällare" och vi slår följe. Gemensamt tar vi oss bort från spåren och in mot det vi tror är Kålltorp.
Där finner vi ytterligare en "drällare" och efter en stund är skaran utökad med två till. Tillsammans driver vi genom öde gator och insuper atmosfären från denna lilla del av stora staden Göteborg. En skön plats att driva king på. En vacker bild etsar sig fast i mitt minne. Det är en plats för eftertanke. Känslan jag får är stark och possitiv. Beror det på mitt trevliga drällsällskap? eller är detta en fin plats att vara på? Jag suger på känslan och håller kvar den.
Vår lilla grupp upplever ett visst mått av förvirring i vårt drivande, var går gränsen för Kålltorp, egentligen? Håller vi oss inom ramarna? Gänget dräller in på ett café och utökas ytterligare med en vilsen själ. nu är vi sex drällare.
Där, på gräsmattan med magen full av härligt kaffe når vi upplysning. Några glada herrar försöker ge oss en uppfattning om var gränsen går men inser sn begränsning och säger det magiska:
- Det fiinns en bok!
Äntligen! nu ska vi få svaret, facit ligger bara där och väntar på att bli upptäckt! Inne på cafét fanns en gammal sliten bok om Kålltorp och i denna finner vi Sanningen:

Facit

Med facit i hand inser jag att mitt drällmål för morgondagen, Östra kyrkogårdn, inte tillhör Kålltorp. Jag blir moloken och med sorg i hjärtat avbryter jag drivandet för dagen... det sista jag gör för dagen är ett kort, men intensivt, besök på Kåken...

1: Snubblande ingång....

...livet är inte alltid en dans på rosor, det händer saker hela tiden som man inte riktigt väntat sig och det gäller att anpassa sig och gilla läget... Ibland är detta svårare än annars och just nu har jeg riktigt svårt att komma å rätt fot med livet runtomkring skolan...

Efter att ha missat första inledande seminariet trillar jag över nästa projekt i ett regningt Kungälv. En hel dag ska vi "drälla omkring" och ta in omgivningarna för att sedan komma fram till något... Först står jag som ett frågetecken och bara tänker:  - Vad i hela världen är det med denna utbildningen som jag går? Mening, mål och syfte...
...Men sedan, efter snabbgenomgång av måndagen med Alfred och samtal med de andra underbara människorna som går samma kurs landar jag i att vara här och nu. Låta saker bara hända och inte oroa mig i förväg...hoppas bara jag kan hålla den känslan...

När jag arbetar som dramapedagog är det ganska många gånger jag inte ger mina elever syfte och mål i förväg för att det kan störa just den upplevelsen jag är ute efter att ge dem... Vilar i den tanken och jobbar på...

Nästa vecka skall vi drälla i Kålltorp... ser fram emot detta!

Ps: Skrev inlägget fredag förra veckan, 22/9-11, men postar först i dag...

LBD 360, nu börjar jag om...igen....

Starten på kursen har varit intensiv. 2 veckor av "Konst och Konstteori" med Beatrice Persson. Efter massor av anteckningar och intensivt arbete slutade det hela med en redovisning utifrån en personligt vald bild.

Nedan kommer min rapport:



Pia Ingelse, ”Durch gegen über“ olja på duk, 150x200cm 2009

 Sittande framför bilden försöker jag beskriva det jag ser.

- Jag ser ett rum, inrett i klassisk 1700-talsstil. Rummet syns inte i sin helhet, utan det är två av fyra väggar som visas. Taket har stuckatur och ljuskrona. Utmed väggarna finns en boasering och både den och taket har gulddekor. En vägg har en ”väggspegel” med en riktig spegel med svart ram. Nedanför denna står en vit möbel, kanske en byrå. Jag ser två vitmålade rokokostolar med stoppade dynor och rygg i rosa. De står invid varsin vägg. Jag ser ett vitt sidobord vid en av stolarna. På de rosa gobelängklädda väggarna hänger tre porträtt med guldramar. Ett är ovalt med en yngre person men pälsmössa eller mycket hår. De andra två är rektangulära och föreställer en man och en kvinna, båda vuxna. Kvinnan har en vit klänning med ett rött ordensband, mannen är klädd i uniform med flera medaljer på bröstet.

Längre fram i rummet står två barn, ganska unga, kanske 4-6 år. Jag misstänker att det är flickor på grund av klädseln. De har likadana kläder och frisyrer. Rosa gymnastikskor, bara ben och knäkorta kjolar. Kjolarna är guldgula och vita i ett gobelängmönster. De har vita linnen och fläta i håret med en rosa snodd. De är ur proportion mot rummet, överdimensionerade. Flickornas ställningar är som om de höll på att få hjälp att ta av en alldeles för trång tröja. De har armarna över huvudet och sitter liksom fast i det som befinner sig kring deras överarmar och övre delen av huvudet. Föremålet flickorna har över armar och ögon ser ut att sitta fast i taket och är mörkt, svart eller mörkblått. Det påminner om lampskärmar eller kanske plisserade kjolar. Under flickorna, på golvet bakom dem breder en mörk yta ut sig. Stämmer inte riktigt med att vara en skugga.

I min dekonstruktion av bilden och det jag ser i den blir det centrala på bilden, som jag ser det, flickorna. Dessa två, likadant klädda, unga flickor som till viss del är gömda. De fyller en stor del av bilden men tillåts inte/vill inte se. Är de på väg att sugas ut ur rummet? Får de näring från eller gömmer sig flickorna i lampskärmarna? Är de två flickor tvillingar eller är det en återupprepning av samma tös? Mörkret på golvet för tankarna till ett framkrypande mörker alternativt ett tillbakadragande detsamma, eller är det kanske en blodfläck?

När jag tittar på bilden kan jag se en postmodernistisk blandning mellan klassiskt måleri och surrealism. Rene Magrittes ”Personal Values”1952 (Magritte) leker med samma typ av differens i perspektiv som Pia Ingelse gör på sin målning och interiören anspelar på det klassiska måleriet med sin rumslighet.

Rene Magrittes ”Personal Values”1952

Motivets surrealism sänder ut fler frågor än svar och detta bidrar till min nyfikenhet. Att försöka att tolka det som kanske inte är meningen att jag ska förstå. Just detta gör verket så appellerande.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om bilden är positiv eller negativt laddad. Väljer jag att tolka den med två flickor som står för ljuset, för upplysning, och jagar bort skuggan och träder in i rummet ut ur ”lampskärmarna” i taket blir det helt annorlunda än om det är tvärt om.

En mörkare avkodning får mig att fundera kring Kajsa Widegrens föreläsning inom kursen LBD 120. Kajsa föreläste om sin avhandling (Widegren, 2010) kring problematiken med begreppet ”flickkonst”. Med feministiskt tolkningsperspektiv skulle jag lätt kunna läsa in en svartare tolkning. Om flickorna förblindas av något ovanifrån och mörkret sakta glider fram ur hörnen för att till slut sluka dem helt blir känslan och mottagandet av verket ett helt annat.

En tolkningsteori som jag blev nyfiken på när det gäller mitt valda motiv var det narrationsteoretiska perspektivet. Kanske är det min bakgrund som teaterlärare och dramapedagog som gör att berättelsen bakom bilden lockar så. Vad är det bilden berättar och vilken är bildens berättelse. Detta är för mig ett nytt sätt att titta på bilder och jag har beställt Scott McClouds bok ”Understanding Comics: The Invisible Art ” för att lära mig mera. (McCloud, 1993)

Konstnären heter Pia Ingelse , född 1967, är uppvuxen och verksam på Gotland. Efter sökande på nätet får jag fram verkets titel ”Durch gegen über“ approximativt översatt: ”till och med, ungefärligt, över”. Medie, material är olja på duk. Verket ingår i en utställning med namnet ”I skydd av ljuset” Gotlands konstmuseum 2010-02-05 – 2010-04-18 (Marusarz, 2010)

Att använda detta verk inom bildundervisningen skulle vara mycket spännande. Bilden jag valt bör, enligt min erfarenhet, vara användbar på både högstadiet och gymnasiet.

Min upplevelse av bilden är att den har många tolkningsmöjligheter och detta gör att jag skulle vilja använda ”Sokratiska samtal” som ingång till verket. (Skolverket, 2010) Att arbeta med” Sokratiska samtal” som metod är en bra ingång till hur vi läser och tolkar bild.

Nästa steg blir då att efteråt gå tillbaka och reflektera kring semiotiken och gruppens dekonstruktion av bilden samt knyta den till konstteorierna.


Referenser:

Ingelse, P. Durch gegen über, 2009. Gotland.

Magritte, R. Personal Values, 1952. Belgien.

Marusarz, A. (den 19 02 2010). Konsten. Hämtat från http://konsten.net/?p=2599 den 15 09 2011

McCloud, S. (1993). Understanding Comics: The Invisible Art.

Skolverket, u. (den 22 09 2010). Skolverket. Hämtat från Sokratiska samtal - stärker analysförmågan: http://www.skolverket.se/utveckling_och_bidrag/vardegrund/demokrati_som_uppdrag/2.2264/sokratiska-samtal-starker-analysformagan-1.135612

Widegren, K. (2010). Ett annat flickrum: Kön, ålder och sexualitet i Maria Lindbergs, Anna Maria Ekstrands och Helene Billgrens flickbilder. Göteborg.