Det jag gör skulle man kunna säga är att spela ett spel i spelet, att hålla mig vid ytan när avgrunden drar mig neråt kostar på och jag känner att jag verkligen hänger på gränsen.
Nu är jag där, där jag inte tänkt hamna, där då jag kanske berättar lite för mycket, lite mer än vad folk egentligen behöver veta, lite mer än vad folk omkring mig vill veta. Jag blir privat... okej, ta det till er om ni vill eller hoppa över. Just nu behöver jag dela med mig av detta för att orka.
BBC:s dokumentärserie ”THE POWER OF NIGHTMARES” del I ”Baby it’s Cold Outside” och del II ”The Phantom Victory” var verkligen bra. Tankarna om maktens spel, att se världen som svart eller vit var inte helt nya men ändå lyckas serien vända tankarna ett varv till och jag fick mig ytterligare en tankeställare...vems spel spelar vi och vem äger makten att sätta upp reglerna?
Idag fick vi vårt första kort i vårt spel. Jag förhåller mig till kortet och jobbar vidare på min stadsmiljö. I morgon ska jag ta med färger och börja måla... Funderar på att bara färga vissa detaljer och sedan låta resten vara vitt...
Korten väcker en förväntan inom mig och jag gillar leklusten det väcker. Jag ser ateljen mera som en lekplats än som en spelplan. Korten är mera som tokiga uppmaningar än regelkort att blint lyda... kommer det av min ovilja att tävla månne???
...oviljan kanske kommer av tvånget i skolan. Tvånget att delta på idrottsdagarna, att delta i friidrottstävlingar trots att jag visst att jag skulle hamna bland de sista? ...och dagen efter sattes alla reslultat upp i hallen utanför matsalen så att alla kunde se vilken placering de fått... och vilka som kom först och sist...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar