Spelets regler 8



Ursprungsbilden



Nu har vi byggt och förhållt oss till varandra i över en vecka uppe i ateljen. Det bubblar under ytan och det märks att vi gått in i uppgiften med olika mål och att målet påverkats av vägen. Simon sa under veckan att han slutat spela och leker istället. Han överger spelet och tävlingen som ligger i det för att reglerna inte är klara. För att förutsättningarna hela tiden kan ändras. Just dessa agrgument gör att jag kan tänka mig att tävla. Då, när slumpen har ett finger med i spelet tyker jag det är kul, som ett brädspel där man ska gå från A till Ö snabbast men emellanåt får dra ett kort. "- Ta tre steg framåt" eller "- Stå över ett kast".

Att säga att jag inte alls tänker på att detta är en tävling vore att ljuga. Men jag tävlar inte med vinnarskalle utan för att jag faktiskt haft riktigt roligt med mitt byggande under veckan. Det kanske är detta som gör att jag har svårt att förstå Ellens spelande i spelet. Att jag blir lite sårat över att hon inte vill delta...eller att hon spelar utifrån en egen agenda...

Jag har ju skrivit om vad jag tror är orsaken till min ovilja att tävla och jag tror att det ligger mycket i detta. Om man som barn gång på gång får höra att man inte kan så kan man inte till slut. ...men det går att vända! Mitt självförtroende när det gäller min kropp och dess förmåga att utöva idrott var i botten när jag kom till sjuan. Men där träffade jag Camilla, en vikarierande idrottslärare som fick mig att tro på mig själv. Jag kommer kanske aldrig att bli vigast eller bäst men jag lärde mig att jag kunde bli bättre. Utifrån mina egna förutsättningar. Det var fantastiskt och gympan blev riktigt rolig i höstadiet.

...så nu kryper jag ner i sängen med förväntan inför morgondagen. Jag kanske inte vinner "Spelets regler" men jag har haft riktigt kul med mitt byggande och mått så gott i samspelet uppe i ateljen så vinsten är redan min i alla fall ;o)