395 & 440: 8 Skrivkramp...

 

Sitter vid min dator och försöker komma igång att skriva... inte här, för det är ganska lätt, utan i uppsatsen.

Det är svårt.

Jag saknar riktning och mål och en vettig frågeställning att utgå från. Alla mina tankar och idéer känns banala och redan gjorda och frågeställningarna slår bara in redan öppna dörrar. Jag hittar inga veteskapliga teorier och paniken gror.

 

För att få en paus försöker jag lägga upp min PP och det gick ju inte heller... Här kommer någon form av summering av den i alla fall:

 

MellenRum

 

Även mitt arbete genom utbildningen känns rizomatiskt, så som så många andra vittnar om. Allt jag hittills gjort kommer, via olika omvägar, tillbaka till blicken/seendet/att bli sedd/ bekräftad... Även mina performance handlar om detta. 

 

 

 

Nu har jag genomfört ett performance, här i Kinna, på torget. Det var en häftig upplevelse som gav flera nya tankar. Byggandet, som skedde tillsammans med 9 vänner, blev så härligt med en energi och en stark vilja som jag bar med mig efteråt. Lusten som väcktes i gruppen var smittsam.

 

Så här i efterhand är jag i det stora hela nöjd men visst finns det saker jag skulle kunnat gjort annorlunda. En  sak är platsen: det fanns "Blindstråk" som vi var tvungna att förhålla oss till. Hade jag vetat det från början hade jag valt platsen annorlunda. En annan grej är tidsaspekten: tillståndet från kommun och polis var på två timmar. Jag önskar vi inte haft detta att foga oss efter. jag hade velat bygga tills materialet tog slut.

 

Det är svårt att i stunden strunta i tillstånd och regler. Jag behöver nog vara lite förberedd om jag ska våga bryta dem. Jag vill kunna reflektera kring konsekvenserna det skulle kunna få och efter det välja att följa eller bryta. Det är nog mamman/kontrollfreaket och den duktiga flickan i mig som styr där...

 

 

 

När jag tittar mig omkring finns massor av referenser bland byggande konstnärer som använder liknade material...

 

 

 

Som jag känner nu, för här får jag faktiskt uttrycka mig så ;), så blir det någon form av byggande även på pedagogen. Jag är sugen på att göra detta inomhus men vet inte riktigt om det funkar ännu... Kanske kan jag ha fokus på att breda ut mig över golvytan istället för att bygga så på höjden? Det är väl också ett sätt att ta plats och tvinga andra att se mig?!

 

Nu är det dags att återgå till skrivandet i en mera akademisk form...är det blicken mellan mig och eleven och tvärt om jag ska sätta fingret på eller ska jag skriva om performance art som form och dess pedagogiska/didaktiska vinster i skolan... Jag vet faktiskt inte... Just nu önskar jag mig en slagfärdig frågeställning som jag kan problematisera kring... Helst en frågeställning som någon annan bara GER mig!

 

 



395 & 440: 7 Mera inspiration...

 

Här kommer en video som visar en del av konstnären Rob Andrews arbete. Videon är en del av en insamling till ett projekt som nu är i hamn.

 

Door Work

395 & 440: 6 Tiden rusar, dags för beslut! ...eller...?

Handledning är bra, sägs det... för mig är det en spännande stund där mina tankar som var så klara ställs på ända och skramlas runt som tärningar i en kopp... Nya infallsvinklar och vändandet och vridandet på redan genoförda projekt knyts ihop med det nya och det skapar intressanta korsbefruktningar...
Jag inser att betraktandet och seendet har funnits med mig från början, vem är betraktaren och vem har rätt att bli betraktad, vem äger platsen och rätten att få vila i andras ögon och bara bli sedda. Kan man muta in den rätten? Hota sig till den? Kräva den?


Inspirationsbesök på Konsthallen och Konstmuseet med Nadja gav gamla tankar ny energi.

Spännande bilder av en konstnär vid namn Elin Behrens, bland annat två tillsynes helt svarta tavlor men vid närmare betraktelse ser man skiftningar i ytan och två bilder framträder. Mycket svårt att ta kort på, men om man tittar noga kan man se vad som finns dolt rakt framför oss.

När vi sedan kom in på konstmuseet och tittar in i Bruce Neumans installation med de roterande huvudena som genom att vara så stora och högljudda kräver att jag tittar, att jag betraktar...här finns det något av det jag vill göra...han kommer att bli en del av det som inspirerar mig...

                                                                                                             Bruce Nauman

 

 

Parallellt med detta finns min andra gestaltning, den som ska ske i Kinna den 27/4. Polisen är kontaktad och jag väntar på besked från kommunen. Handel i Mark, den lokala köpmannaföreningen, är vidtalat och hjälper till med marknadsförningen genom att nämna mig i sin annons inför den "shoppinghelg" som sammanfaller med min performance. Materialet är ihopsamlat till 90% och jag har fått tag på 8 personer som blir mina genomförare.

395 & 440: 5 kortkort från mig...

Två handledningar har gett mig luft under vingarna och jag har en något klarare bild av vad jag vill med min gestaltning.

Jag börjar med att göra som planerat den 27/4 men lämnar det öppet om det är samma sak som kommer att ske på pedagogen...

(Jag är orolig att jag inte kommer åt det jag vill nå med min gestaltning på det sättet...så jag planerar för en annan form av redovisning till pedagogen.)

Det känns viktigt med publiken och kontakten med dem, men som betraktare och passiva mottagare. Jag är också nyfiken på vilka normer jag har att förhålla mig till när det handlar om min rätt till plats i rummet...min rätt att få ta plats och breda ut mig som kvinna, medelålders och rundare än genomsnittet.

Jag vill utmana mig själv, den tidigare tanken att tvinga besökarna att bygga kändes inte rätt, det blev till en Work Shop i mitt huvud och det är jag inte intresserad av att undersöka. Dessutom är det något jag jobbat med ganska mycket tidigare.

395 & 440: 4 ihopsamling och konkretisering... samt några bilder från Workshopen...

....samlade tankar tänkte jag plita ner här men hur ska det gå till när allt far omkring som en sandstorm i huvudet. Ska jag göra om min performance till ett interaktivt byggande vid redovisningen på pedagogen, där jag tar rollen som "byggledare" och vad vinner jag på det. Vad når jag då som jag inte når när jag genomför det utan att involvera betraktarna. Vad är syftet och vad är mitt mål?

Jag tror jag måste backa lite i mina egna tankar...

När jag inför kursen funderade kring vad jag vill göra låg fokus på att genomföra ett eller flera performance och sedan skriva om mötet med publiken och de reaktioner jag nåt ut med. Vad av det jag vill förmedla når ut? Frågeställningen kom sig av den performance jag gjorde i 370 kursen, att jag hade en bild av vad jag visade som något på gränsen för privat men det hela togs emot som något mera allmängiltigt, något som alla kan känna igen sig i. Det väckte en nyfikenhet hos mig kring vad det är som händer när man betraktar performaiv konst. Vad tas emot, vilka blir reaktionerna...

Åter till redovisningen på pedagogen...ska jag gå in och göra det som en workshop? En kul idé men är de detta jag vill, är det då jag når det jag är ute efter? Har jag inte tillräcklig erfarenhet av att leda redan? Kanske är det mitt eget gestaltande jag behöver öva på och utmanas i för att slipa mina skills på att få publiken att känna och uppleva just det jag vill...att få dem dit jag vill i tanke och känsla...

En kort paus i tänkanden och lite bildförmedling av min tillverkning och uppsättning av klistermärken från workshopen förra veckan.

Det hela började med ett samarbete, jag fick ett klistermärke av Nadja  med en man och en pratbubbla. Pratbubblan var förbered med understäck att fylla i. Sedan ledde det ena till det andra...

Tankarna vandrar vidare medan jag fortsätter att förbereda. Idag har jag mailat en kontakt kring tillstånd för mitt verk och varit på brädgården. Nu har jag 100 brädbitar men tänker att jag behöver det x 4...minst. Får nog leta upp fler brädgårdar för att få ihop tillräckligt med material...

395 & 440: 3:2 Släkten fortsätter...

Ett litet komplement till dagens blogg, lite länkar och bilder som jag inte klarade av att lägga till via telefonen.

Teaterkonstinspiratörer och förebilder i korthet:

 

Bertolt Brecht

Stanislavskij

&

Keith Johnstone

 

Bild/skulpturinspiratörer och förebilder:

 Roy Friberg                

 

 Lars Lerin                

 

  Lena Cronqvist                    

 

 

 

När jag googlade runt lite efter bilder på arbeten som påminner om det jag gör nu så stötte jag på en annan kändis...Mattias Gunnarsson och ett verk från ett projekt i Bottna.

 

 

 

 

 

 

 En bild till från Bottna Land Art av Anette Zeilon

Denna bild på eldcirkeln hittade jag bland Irländaren Gerry Barrys land art.



 

 

Som det känns nu så vill jag fortsätta att arbeta med att utveckla den performativa sidan av mitt skapande och kanske fokusera på görandet ett tag...de pedagogiska kopplingarna och reflektionerna får komma sedan... 

 

 

 

      

395 & 440: 3 Släkten är värst?

Att få in en blogg innan 18 i kväll blir inte lätt... har jobbat hela helgen och slutar först 18 i kväll.

Tankarna kring mitt arbete är fortfarande inte klara, vad vill jag och vart är jag på väg?

I väntan på klarhet börjar jag fundera kring mitt konstnärliga släktträd...

Var har jag mina rötter? Egentligen...
Jag står mitt liksom emellan scen och bildkonst. Den ena delen av trädet är ganska tydlig, där släktforskare jag för ganska länge sedan och kom fram till att teaterrötterna hittar jag hos Brecht, i viss mån Stanislavskij samt Keith Johnston. Samtida inspiration får jag av Mattias Andersson på Backateatern. Dessa är både inspirationskällor och personer jag ser ett släktskap hos i mitt eget arbete.

Att hitta förfäder inom bildkonsten är svårare. Jag har en förkärlek till det melankoliska och lite dystra, till konst som skakar om mig lite och manar till eftertanke. I samtidskonsten dyker namn som Lena Cronqvist, Roy Friberg och Lars Lerin upp. Jag tilltalas av deras konst, formspråk och färgskalor...

Mittemellan dessa två grenar finns en nyare gren med performanceartister som jag bara just börjat utforska....

Just nu består grenarna av de konstnärer med sitt arbetssätt / färg-formspråk som tilltalar mej på olika sätt. Ska bli spännande att fortsatta släktforskare och se var jag kan hitta de släkttrådar som mera går hand i hand med mitt eget arbete.

Fragmentariskt och virrigt skrivet på telefonen...

Ps: jag kompletterar med länkar när jag kommer till min dator...efter 19 i kväll!

395:2 Inspiration och referenser...

För att få inspiration inför min C-uppsats reste jag till Stockholm och "Supermarket 2013". Här vimlade det av nya spännande konstnärer och performanceartister från flera olika håll i världen.

När jag sitter där på "Red Spot" och tittar funderar jag kring budskap och vad konstnärerna vill säga med sina framträdanden...ibland är det ganska självklart som när en svensk kille kom in med ett järnrör som han svingade till vacker folkmusik...detta tolkar jag som ett inlägg i debatten kring SD-politikerna tilltag på en gata i Stockholm under 2012. Ett absurt framträdande som med mild musik och ett våldsamt beteende lyfts fram genom artistens näst intill nollställda ansikte. Starkt och skrämmande...

Vid ett annat framträdande ombads vi att komma upp på scengolvet och sätta oss i ring. Det blev en orolig stämning i publiken, det märktes tydligt att det var att gå över gränsen för vad som upplevs som normalt och bekvämt. Efter en stund kommer det in en röd oformlig klump. Klumpen rörde sig över golvet och började låta märkligt, jag associerade ljudet till en häftapparat eller hålslag... 

 

När det gått kanske 10 minuter kastar klumpen fram röda små prickar och börjar resa sig upp och titta fram ur sitt hölje. Det är en mörk man med dreadlocks som har ett hålslag i handen som han trycker hål i sina kläder med. Han har hållit på ett tag för kläderna är fulla av hål. De röda prickarna han sprider omkring sig blir som små droppar av blod på det svarta golvet. Hans ansikte är sorgset och håltagningsbeteendet nästan fanatiskt.

 

Detta performance lämnar mera åt betraktaren att tolka det upplevda. Det är mera upp till mig själv att läsa in budskap och mening. Jag tror att det fanns många olika tolkningar och upplevelser i publiken. Känslan jag bar med mig när jag gick därifrån var en vemodig känsla av otillräcklighet, jag kopplade det jag sett till alla de hål vi gör i varandra genom att hantera våra medmänniskor okänsligt och tanklöst. Men det är fullt möjligt att tolka det på ett större, globalt plan eller kanske på ett ännu mera personligt plan.

 

 

Jag såg ganska många fler framträdanden och jag kommer att ta upp dem senare i min blogg men just nu är jag här:

 

Vad vill jag förmedla med mina performance?

Vill jag vara tydlig eller vill jag att det ska finnas ett stort mått av tolkningsmöjligheter?

 

Vad vill jag säga? ...egentligen... och är det viktigt för betraktaren att kunna läsa ut...

395:1 PM

Jag vill utforska mig själv som performanceartist... vad kan/vågar jag, var går mina gränser? Vad sker i mötet med publiken vid ett performance? Hur ser mottagandet ut och vad av det jag sänder ut tas emot och hur?

Vidare funderar jag kring vilka paralleller kan jag dra till mitt yrke som lärare och mitt arbete framför klassen? Är mina lektioner performativa små skådespel där det finns likheter med det sceniska framträdandet och det sätt ett sådant tas emot av åskådarna/eleverna?

395 & 440: 6: Nästa steg?

Dagarana rusar på som vanligt och mellan jobb skola och familjeliv finns mina bussresor. Bussresor med bara mig själv som sällskap och bara mina egna tankar som stör. Det är där jag har mina mellanrum just nu och det är där jag reflekterar. Gråvädret med mera snö förra veckan var som en våt filt övar alla tankar på annat än gestaltning...det lockade inte att tänka på altanbygge och planteringar i trädgården precis...

 

 

Mitt byggande och mitt eldande sist gav mersmak... och efter handledningen hade jag ett beslut med mig i väskan.

Jag ska bygga mera och jag ska bygga stort och offentligt.

 

Jag har kollat upp lite olika datum i vår lilla by och tänkte ta hjälp av vänner att skapa något på torget under vårmarknaden. Tanken är att då är det mycket folk i rörelse som kan reagera på det vi gör. Jag skriver VI för i min plan finns det en tanke på att byggandet ska expandera på flera sätt. Jag vill att det börjar med ett par personer som kommer och bygger och sedan efterhand tillkommer fler och fler som har material och verktyg med sig och vi bygger tillsammans. När allt material är slut river vi ner det direkt. 

 

Att vara hemma i Kinna gör också utmaningen för mig större. Här är jag inte anonym och  åskådarnas reaktioner kommer säkert att nå mig på något sätt. 

 

Materialinsamlingen har bara börjat....

 

 



395 & 440: 5: Nedbrunnet mellanrum...

Metaforerna och ordspråken som uppmanar oss att leva i nuet är otaliga men hur lätt är det egentligen?

Jag byggde mitt väntrum/mellanrum, en spretig skapelse som påminner lite om Vilks Nimis: http://www.kullen.se/live/?page_id=844

Det blev många tankar under konstruktionen, tänkte på hur sorgligt det är när jag fastnar i mina egna mellanrum och inte lever nu. För mig blev det extra viktigt att elda ner min skapelse. En metafor för att verkligen leva NU.

395 & 440: 4: Den kreativa processen...

Inte mycket kreativitet denna vecka...tiden räckte liksom inte till...ursäkter och undanflykter...
Hmm...

395 & 440: 3: inspiration!

Härligt och fullkomligt fantastiskt att få vara här och bara frossa i kultur i 5 dagar! Massor av input hela tiden... gallerier och museér och teater. Visuella intryck blandas med dofter stämningar och ljud...

För att inte drunkna i allt har jag fått avskärma mig från det som sker omkring mig och har jag fått hitta strategier...för att sålla bland intrycken. Första dagarna höll hjärnan på att koka över av allt som passerade gonom mina sinnen...
Nu stänger jag ute alla ljud med egen musik, att själv bestämma vilket soundtrack de olika utställningarna gör sinnet lugnare och jag upplever att jag får ut mer av det jag tar in visuellt.

Picasso vs Duchamp fick Edit Piaff illustrera...
Ett citat från den utställningen:
Om man bara kunde ta ut hjärnan och bara använda ögonen...
...det var lite det jag gjorde. Ediths stämma lade sig som en mjuk varm filt över öronen och jag kunde hålla mitt fokus på ögonen och de visuella intrycken.

På Fotografiska blev det blandad musik i öronen... David La Chapelle har så otroligt många uttryck. hans bilder/konstverk/video och film tar ett tag att smälta...

Där på Fotografiska är det dessutom under helgen en extra utställning som heter PhotoMarket och där...där hittade jag en fotograf som passade precis in i mina tankar just nu kring min gestaltning av TRANSIT.
Som jag beskrev i förra inlägget tänker jag mig transit i kontext ålder och kanske åldrandets olika mellanrum...i väntan på... och Holländaren Erwin Olaf hade några bilder som för mig verkligen illustrerar det jag tänker på.

395 & 440: 2: i stora staden...

...kommer de nya tankarna...

Mellan gallerier och föreställningar faller fler pusselbitar på plats. Transit/förvandling eller mellanlandning?
Ålder/åldrande/homo/bi eller transperson... Tankarna virvlar...ska jag gestalta?....vad ska jag gestalta?...hur ska jag gestalta?...landar till sist i tanken:

Transit i kontexten åldrande?

Hur tolkar jag det? Var finns ålderns väntrum, ålderns transithall? Är det i slutskedet? Strax innan vi dör...på en pallitativ vårdplats... Eller är det vid uppväxten? I väntan på att bli stor? Som Magnus Uggla sjunger om:
"Varför längtar du till den dag då du ska fylla 7, varför skynda på, när den tiden snart är här ändå [...]?"

...eller är det kanske där jag är nu! Hua!

Mitt i livet, MEDELÅLDERS...hemskt ord med massor av negativt bagage...vad betyder det egentligen?
i väntan på att få livet (friheten? Vilken frihet?) tillbaka (tillbaka? från vem? Vem tog det från början? Har ngn tagit det?).


Bloggandes från min ajfån i en hotellbar i Sthlm vandrar tankarna vidare med Roj Fribergs tavla på näthinnan...

395 & 440: På väg igen...

Dags att brottas med ännu en gestaltning.

Denna gång är temat



 

TRANSIT

 



T ransport?

R örelse?

A nhalt?

N yfikenhet...

S tation?

I nternationellt?

T eknik?

Transit...transithallen på flygplatsen för mina tankar bort och ut och iväg mot nya främmande mål. Vart tar jag vägen? Vart flyger tanakarna och vart landar de? Upp ock ut och bort mot nya stigar, ännu otrampade, slingrar de sig och väcker min nyfikenhet. Vart är vi på väg? Tåget rusar fram och dunkandet från rälsen sjunger "nya mål, nya mål, nya mål..." Men vad händer när resan är målet, när det jag upplever här och nu är det som är det viktiga och det som i sista ändan räknas? Inte vart jag är på väg utan hur jag når dit...

Det är ju så jag vill leva.

 

Efter att snabbt ha googlat runt lite hittade jag en blogg om transit-konst från Amsterdams centralstation. Abstrakta kubistiska ljus-bilder...är detta vad jag tänker på när jag tänker på temat? Nja...inte riktigt jag letar vidare men nedan finns exempel och en länk till fler bilder.

 

TRANSIT

 

Vad är då transit för mig?

Jag tänker på förflyttning, överföring och att vara i rörelse. Mitt första steg till ispiration blir att ge mig ut och åka...jag tänker åka buss en hel dag med kameran i hand och dokumentera min egen transport, min rörelse...en resa där just resan är målet.


Vad inspirerar mig?

Jag har upptäckt att jag gillar konst som gör lite ont i magen, jag vill att det jag tittar på ska beröra mig på samma sätt som den musik jag uppskattar. Jag dras till det lite mörka, melankoliska, det otäcka och emellanåt tunga, Roy Friberg är en favorit.
..

Utan titel av Roy Friberg

Denna var med i en utställning i Stockolm med titeln "Helvete" jag hittade en blogg om detta som heter How´s your Hell dear? Detta är en titel jag tycker passar väldigt bra in på Fribergs bild.