5: Personlig och privat.

Efter att ha jobbat med gestltning nu i olika former i tre terminer blir mitt arbete allt mer privat. Privat lite förbi den gräns som känns behaglig och okej. Jag rör mig i gränslandet och undersöker var min absoluta gräns går... Jag vet att jag upplevs som en lärare som får en nära relation med mina elever. Vissa anser att den är för nära, att jag är för privat. Själv håller jag inte med och tycker jag att det är upp till varje person att utforska och känna in var gränsen går.

Jag vill även undersöka vad som finns innanför mitt skal och vad är det av det som syns på utsidan. Hur transparent är jag egentligen. Är det så att de som säger att jag är för privat har rätt. Bubblar jag ur mig för mycket av mig själv så till den grad att andra blir obehagliga till mods? Om så är fallet...hur blir jag då bättre på att dölja mig själv...hur upprätthåller jag en profressionell distans...eller är det det jag vill egentligen?

Grävadet och forskandet fortsätter och en sorts gestaltning börjar ta form...må alla gudar och tekniken vara med mig!

Avlutar med en dikt av min favoritpoet, Lina Ekdahl:

Solhälsningen

Sen direkt ner på knä

Pannan i marken

Armarna rakt fram

Näsan i jorden

Gör man så när man förbereder sig

Står man bredvid den gula stolen

Bockar

Skrapar med foten

Luggen i ögonen

Tackar

Ursäktar sig

Och ber om nåd

Klipper man håret i tussar

Står spritt språngande

Rabblar franska sjömansvisor

Kastar övermogna krusbär

vilt omkring sig

Skriker

Jag vill inte

Beter man sig så

Klättrar man in till hästen

Lägger kinden mot

Låter armarna hänga

Låter det komma

Gör man så när man förebereder sig

för att ta adjö av sommaren

Gråter man

Två hundra grindvalar och sju delfiner

har strandat på Naracoopa Beach

- Man kan höra dom gråta, säger Jemma Blomhoff

invånare och semesterfirare spolar kallt vatten

bäddar in grindvalarna i våta lakan

grindvalarna gråter

delfinerna gråter

invånarna gråter

semesterfirarna gråter

gråter och spolar kallt vatten

gråter och bäddar med våta lakan

bäddar och gråter

spolar och bäddar

våta lakan, handdukar, överkast

allt dom kommer åt

klipper man håret i tussar

står spritt språngande

rabblar franska sjömansvisor

kastar övermogna krusbär

vilt omkring sig

skriker

Jag vill inte

Beter man sig så

Första, andra, tredje, pang

där rann strandskyddet väck

allemansrätt

vår rätt

vårt sätt

allemanssätt

Sverige när Sverige är som bäst

eller var

eller är

eller var

Första, andra, tredje, pang

där rann allemansvettet ut

studenter rycker ut

gråter och rycker ut

får ut en valunge

ut till havs

två gånger

valungen kommer tillbaka

två gånger

studenterna spolar och bäddar

gråter och spolar

ungen kommer tillbaka

ungen gråter

delfinerna gråter

grindvalarna gråter

studenterna, invånarna och semesterfirarna gråter

vem gråter för studenterna

vem gråter för semesterfirarna

vem gråter för invånarna

på Naracoopa Beach

Vem gråter för sommaren

Vem gråter för allemansrätten

vem gråter för metallarbetarna

vem gråter för textilarbeterskorna

vävarna

spinnarna

vem gråter för skomakarna

för apotekarna

vem gråter för smederna

för mjölnarna

vem gråter för fjärstyringsmannen

för lotsarna

för sjömännen

för verkstadsindustrin

vem gråter för verkstadsindustrin

det är många

det är många som gråter för verkstadsindustrin

vem gråter för lärarinnorna

för skolsköterskorna

för professorerna

lokalvårdarna

vaktmästarna

trädgårdsmästarna

vem gråter för bonden

för bönderna

för böndernas barn

böndernas vilsna barn

vem gråter för tandsköterskorna

husmödrarna

vem gråter för mödrarna

för mödrarnas mödrar

Kara-Su den sjuttonde maj tvåtusenfem

Mödrarnas mödrar

tog av sig sina huvuddukar

viftade och bad

vi har inga vapen

vi har inga vapen

tio mil hade dom gått

nu var dom framme

viftade och ropade

liberté liberté liberté

vi har inga vapen

vi har inga vapen

men det har vi sa soldaterna

siktade och sköt

vem gråter för soldaterna

vem gråter för slaktarna

vem gråter för oxarna

svinen

hönsen

vem gråter för hönsgårdarna

byarna där hönsgårdarna ligger

länderna där byarna finns

vem gråter för byarna

vem gråter för invånarna i byarna

semesterfirarna i byarna

studenterna som kommer från byarna

till Naracoopa Beach

bäddar med våta lakan

spolar med kallt vatten

tvåhundra grindvalar och sju delfiner

- Man hör dom gråta , säger Jemma Blomhoff, man kan höra dom gråta

Vem gråter för Jemma Blomhoff

Står bredvid den gula stolen

låter armarna hänga

skrapar med foten

ursäktar mig

och tar mig samman

går ett sista varv

skakar filten

sköljer ur pottan

knyter runt smutstvätten

packar bilen

går ett sista varv

summerar

Marelden var tidig i år

Koltrasten ovanligt ihärdig

Verkstadsindustrin gråter

Allemansrätten svajjar

Jemma Blomhoff lever

Brunnslocket behöver lagas

Lina Ekdahl

4: Gestalta i bilder?

Efter förra veckans handledning fick jag uppmaningen att med bilder beskriva mig och vilken sorts lärare jag är/vill vara...i stort format. Inlednningsvis var uppgiften kul och jag hittade ett stort lakan som jag spännde upp på en masonitskiva (ca 1,20m * 2 m) Jag använde spritpenna för att förhindra mig själv att redigera...
Efter ett tag körde jag fast och tog en paus...när jag sedan kom tilbaka till bilden, eller bilderna som det faktiskt blivit, såg jag bara en massa schablonaktiga symboler.

Jag vände på skivan och började om. Nu försökte jag att komma bort från symboliken och istället fokusera på att teckna känslan/upplevelsen av att vara lärare. Jag bytte spritpennan mot kol...tyvärr blev resultatet magert även här...

När jag fått sova på saken gick jag nästa dag ner i min atelje och letade upp en mindre skiva. Jag skissade på ett själpvporträtt och tanken var att använda mina stora skisser från dagen innan som inspiration till att skapa en bild av den läraren/person jag redan är...

Hela denna gestaltningen har fått mig att reflektera mycket kring min egen person. Utvecklingssamtalet och mina starka reaktioner på handledningarna har förstärkt denna reflektion. Var är JAG i allt detta... Mitt självproträtt är en del i den undersökningen.

Citatet "Jag är inte den jag tror att jag är, jag är inte den du tror att jag är, jag är den jag tror att du tror att jag är" svävar förbi i mitt huvud...Men vem fan tror du att jag tror att jag är? Jag vet ju inte själv!
Jag hittade en sida på internet som kanske kunde ge mig mera svar på vem jag är... Här kommer mitt resultat:

3: Utbildning, inbillning eller kanske utbillning...

Har fortfarande inte riktigt kommit igång med mitt undersökande kring lärarrollen och vikten av utbildning...men jag söker och letar och då stött på massor av frågor:

Nedan kommer jag att haspla ur mig lite frågor och påståenden som jag är nyfiken på att undersöka. Ta det för vad det är, det är inga påstådda åsikter eller sanningar utan frågor jag stött på när jag letat efter en frågeställning...

Vem äger makten att tillskriva sig ett särskilt yrke? Under medeltiden fanns skråväsendet där man gick från lärling till gesäll och om man hade rätt släkt eller ofantlig tur kunde man bli mästare... Nya mästare utsågs av gamla mästare. Kunde man då som nytänkare och innovatör bli mästare eller sågs man som ett hot mot det gamla, beprövade?
Idag pratas det om lärarlegitimation som skall beviljas av skolverket. Finns det utrymme för nytänkande där? ....och har legitimationen någon egentlig relevas för vem som bir en bra lärare?
De bästa pedagogerna, är det de som gått många år i skolan och läst på universitetet eller kan man finna dem bland eldsjälarna, bland lekmännen som har som främsta vilja att lära ut, att dela med sig av sin kunskap för att få sina adepter att växa?
Ämneskunskap, är det det allerådande viktigaste för en lärare? Hur är det med egenskaper som lyhördhet, empati eller starka ledaregenskaper? Kan de uppväga en svagare ämneskunskap?


Kan man i dag med säkerhet veta att man som lärare är den som besitter mest kunskap kring ett visst ämne i klassrummet? Eller är det så att vår roll som den som förmedlar kunskapen är förlegad? Har vi  blivit mera av guider och ögonöppnare?
Finns det bara ett sätt att bli lärare?? ...egentligen...


Vad säger man inom folkbildningen, studieförbunden och folkhögskolor, med dess tankar om studiecirklar där man utgår från gruppen som en lärande enhet. Där ligger fokus på att lära av varandra, tillsammans...

Vilken sorts lärare är jag?

Vilken sort lärare vill jag bli?

...vill jag bli lärare?

2: Hittar inte någon växel...

Fast i ett träsk av tyckasyndommigsjälvsomintehittarnågraideér...

Försöker läsa mina bloggar och göra som Rebecka, hitta min tidigare punkter där det brännde till, men hittar liksom inget. Läser Ellens blogg och känner mig lite stött av hennes sätt att skriva om powerpoint och förberedelser. Kan inte riktigt ta det med den normala klackspark jag annars gjort, vi är ju alla bara olika och var och en blir frälst av sin egen metod...men är nog lite för skör just nu. Alfreds blogg gjorde mig glad och imponerad. Vilken kul film! Jacob är så modig, tyvärr missade jag hans gatlopp men hoppas få se filmen....det käns rätt och slätt som om alla har en fantastisk ide´och jag står bara still och stampar.

Veckan har gått och jag har försökt pausa från livet, hitta de kreativa i mina mellanrum, så som jag upptäckt att jag fungerat detta året på HDK. Tagit promenader och bara suttit avskärmad på en stol, en buss på en bänk... Ännu har det bara gett mig frustration och en känsla av otillräcklighet.

I dag har jag tillbringat hela förmiddagen i ateljen, instängd och ensam, avskärmad från familjen och försökt klura ut hur jag ska fuska och vad är det att fuska?
Försöket till fusk tidigare i veckan med historiearbetet slutade bara med att inget blev gjort och nu hänger det som en mara över mig...ska lämnas in på fredag...
Fuskar lite med att måla...men gör jag inte alltid det när jag är i min atelje? Fuskar alltså? Jag har ingen formell kunskap inom konstskapande (eller hantverk heller för den delen...) Jag fuskar mig fram...
Jag har ingen lärarutbildning men har ändå arbetat med undervisning i nästan hela mitt yrkesverksamma liv...är det att ha fuskat?

Det finns massor om fusk på nätet...t.ex. en sida där man lär sig fuska...

Jisses så negativt och sorgeligt detta blev... Hoppas att detta gnällande gör att jag kan lämna det bakom mig och gå vidare. Tror jag måste släppa fusket och gå vidare med mina spår... kanske kan jag hitta någon ny tråd där att dra i...

1: Omstart

"ctrl alt delete"

ladda om, ladda upp och GO!

"Programmet har utfört en otillåten åtgärd och kommer att avslutas..."

Jisses så svårt det var att starta om! Efter uppstarten med underbar tankekarta i väskan hade en fin känsla i magen om att vara på väg...om att veta vad jag ville och i vilken riktning men sen gick luften liksom ur mig.

Såg ett underhållningsprogram en gång där män skulle utföra typiska "kvinnosysslor och tvärt om. Riktigt dåligt upplägg men en episod tyckte jag var hysteriskt rolig. Det var en herre som skulle lägga upp ett par gardiner på symaskin. (Jag gissar att han egentligen arbede med datorer) Det var en gammal, vanlig, analog symaskin... men vad gör mannen när tråden trasslar sig och det inte blir som han tänkt? Han dra ur sladden och sätter sedan i den igen...startar alltså om maskinen...,som om den vore en dator, och blir mycket irriterad över att symakinen inte självläkt...

Nu är jag varken en dator eller mekanisk symaskin så jag kan inte starata om mig eller dra ur sladden... Letar nya vägar in i min kreativitet med tankekartan som guide...

Fann dessa underbara skulptuer på Youtube...

9: Sammanfattande inlägg...

I går var jag på återbesök i Kålltorp, som en avrundning i projektet: ”Mina skor" Besöket bjöd på bekräftelse men också besvikelse.

Vän som följer mina spår...

Jag tänker att efter-tanken är kanske den bästa, att det är i efterkonstruktionen jag tydligare kan se vad det är jag gjort. Det har varit efter olika samtal med handledare och klasskamrater jag snävat av mitt varför till att handla om mig och mina skor. Detta projekt blir personligt och lite privat med kopplingar till världen utanför mig, min och mitt. 

”Mina skor” sattes fast med sättlim på en plats jag upplever som en vändpunkt, för mig och för mitt drällande. Det var på den platsen jag först kom på att jag ville sätta spår och det var där jag upplevde att jag går vidare, i nya spår. Nu kan jag inte gå tillbaka och bli den jag var innan.

Projektet berör som sagt flera personliga och privata plan men här kommer jag enbart skriva om de personliga och mera allmängiltiga. Jag lämnar de privata kvar inom mig för att de är just privata.

Lämna spår efter sig är något människor gjort i alla tider, kopplingarna är oändlinga…

 Grottmålning/Pompeiji/Vikingar/klotterkors i Jerusalem...

För mig handlar det bland annat om en 25-öring som trillat ner med ett stort KLONG. Jag har haft svårt att ta till mig arbetssättet här på kursen. Det har varit för fritt och ramlöst. Jag har varit ledsen, vilsen och famlat omkring och stundtals känt mig helt värdelös. Jag ser nu tydliga kopplingar mellan mitt arbetsätt som dramapedagog och det vi gör här. Som dramapedagog och teaterlärare jobbar jag processinriktat i luddiga och fria arbetsformer för att utmana eleverna att skapa sina egna ramar. Jag känner mig verkligen utmanad och jag har på sätt och vis skapat mina egna ramar, min egen agenda, för projektet.

Det hela handlar också om gränser för mig och hur vi förhåller oss till dessa. Synliga och osynliga gränser i samhället över vad vi får och inte får göra…och vem som får bryta dem.

Jag kunde, som ”tant” 40+ göra mina spår utan synbar reaktion från omgivningen. Undrar hur reaktionerna hade blivit från förbipasserande om jag varit 16år? eller kille?

Hur står det till med civilkuraget hos omgivningen? Beror bristen på reaktioner på avsaknad av detta? …kanske spelar min ålder och kön inte någon roll…  

Jag tycker att ”taggar” är fult. Jag skiljer på klotter, taggar och grafitti. Klotter och taggar är fult medan den mesta graffitti jag sett är snygg. Jag blir irriterad när jag ser nedkladdade bussar och toaletter. Men efter min verksamhet kan jag bättre förstå glädjen i att återvända till en plats där man satt spår och se att de finns kvar. Detta bär jag verkligen med mig som en viktig erfarenhet. Jag kommer att ha lättare för att diskutera ämnet med mina kmande elever och förstå de som taggar.

Mina skor som jag lämnat kvar i Kålltorp betydde och betyder mycket för mig. Jag har, för mig själv "på riktigt" lämnat en del av mig kvar. Valet av skor var inte självklart. Länge har de stått i garderoben, obrukbara och utdömda av skomakaren, utan att jag har kunnat göra mig av med dem. Tankar på att köpa skor på loppis eller samla in från vänner och bekanta fanns men ratades ganska snart. Det var ju jag som skulle lämna något av mig och jag som skulle sätta spår. Så föll valet på dessa älskade skinnkängor som formats av mina fötter under så lång tid...saknar dem så...

Mitt arbete väcker många frågor och ger inte många svar. Jag väljer att låta det vara så nu, för detta känns verkligen inte avslutat för min del. Jag sätter ner foten här en stund, men tankarna kring mitt spårsättande lever vidare och jag kommer att återkomma till det senare i livet...

Vid mitt återbesök möts jag av två tomma spår, någon har sparkat loss skorna så de flugit in i buskarna. Symboliken för mig blir talande. Det är någon som inte vill att jag ska gå vidare, någon som sparkar undan benen på mig… Fast besluten att komma vidare och inte låta mig fällas knyter jag ihop mina skor och kastar upp dem i ett träd precis ovanför den plats de tidigare suttit fast i asfalten…Kanske återkommer jag med mera lim och sätter tillbaka dem!

I mitt numera skolösa vandrande snubblade jag över denna skrift som handlar om spårsättande på skolgården. Om elever på Alströmmergymnasiets medbestämmande i utformingen av sin skolgård.

I framtiden, som utbildad lärare kommer jag att återkomma till temat "lämna spår" det är jag säker på. Jag kan tänka mig flera olika ingångar till tematiska lektionsplaneringar som utgår ifrån de spår vi sätter i livet. Jag skulle tycka det vore spännande att blanda det visuella med dramatiska framträdanden. Skriva och gestalta, text - bild - framträdande...

En annan tanke är att söka redan satta spår och hitta bakgrunden...vem och varifrån, orsak och följder... Låta sig inspireras av platser utanför skolan, så som av byggnader och konst i omgivningen. Sedan använda detta i sitt eget skapande...

...många idéer och det är väl här jag tydligast känner att drällandet har gett mig massor av tankar inför framtidens yrkestövande. Det finns mängder av embryon till lektioner i mitt huvud. Jag kommer att minnas min frustration och förhoppningsvis ha lättare för att förstå de elever som fastnar i sin. Jag har också lärt mig ännu mera värdesätta mellanrummen i livet. Pauserna då min hjärna och kropp får tillfälle att hinna i kapp och formulera sig, rent konkret, men även andligt.

Trött matt och mentalt sliten lämnar jag nu detta för att ta ytterligare steg på min väg genom livet...lite äldre och lite klokare...

8: Vad , hur och varför....

Jaha...processdagbok och besvarade frågor...

VAD har jag gjort? Efter hällande och drällande och insupande av Kålltorps atmosfär slutar det hela med att jag lämnar spår efter mig...
HUR: I form av fysiska fotspår och uttrampade och urtrampade gamla kängor...
VARFÖR: För att jag ville göra avtryck, för att lämna något av mig själv på en plats som jag innan projektet inte hade någon som helst relation till. En plats om aldrig mer kommer att vara likgiltig för mig, än mindre nu när jag faktiskt lämnat en bit av mig själv kvar.

Efter själva utförandet har jag nu funderat mycket på själva symboliken med min aktion. Om varför jag valde att göra just så. I skrivande stund är jag inte klar med tankarna kring detta och funderar på att spara det till redovisningen...att då redogöra för, att efterkonstruera kanske, meningen bakom handlingen...

Något jag lärt mig och som jag bär med mig på ett alldeles speciellt sätt är spåren spåren lämnat inom mig, tillfredställelsen efter genomförandet som växer som en varm bommulstuss i magen. Känslan av att ha utfört det jag inte vågade, inte riktigt tycker är "rätt" och jag har nu med mig en ökad förståelse för andra som utför liknande handlingar.

Didaktiska reflektioner...om att ta projektet rakt av och implementera i min undervisning? Nej, jag tror att det är för fritt för den skola och de elever jag möter när jag är ute och jobbar. Finns det delar av det sm jag kan använda? Ja, absolut! Att lyfta ut undervisningen från skolan och salarna där tror jag är avgörande i den nya undervisningen som beskrivs i Lgr11 och Gy11. För att möta de, för mig nya, begrepp som vi talar om här på HDK, så som bild-diskurs och den Visual Literacy Bengt Lindgren pratar om måste vi lämna huset och möta omvärlden på plats.

bilden funnen på: http://feber.se/hem/art/174384/lysande_gatukonst/

7: Spår... funna i Kålltorp...

6: om tappade sugar...

Visst kan man köra fast...visst kan det bli fel...då tar man tag i det och ber om extra handledning och så är man tillbaka på banan. Men vad gör jag när jag tappat sugen?

Just nu känner mig trött och sliten och oengagerad...kan inte riktig se någon frågeställning eller någon menig i mitt arbete. Känns bara som om jag går på autopilot och lyfter i den lätta änden...(Kanske är dumt att erkänna...i ett fritt projekt som detta skulle det kanske vara lätt att maska och komma undan med det...?)

Jag har letat fram mina gamla kängor som skomakaren dömt ut, och som jag älskar djupt och innerligt. De ska bli mitt offer. Jag har inhandlat sättlim och fluorescerande (stavas det så?) färg. Jag har varit i Kålltorp för att sätta spår flera gånger och fegat ur...inte vågat. Ja, jag är en fegis också... "/ sen var jag på väg igen, men valde att åka in och sätta mig på skolan istället, kanske för att hitta mod.

Där träffade jag Erika och där någonstand mellan vårt samtal, lunch och skuldreglering hos Arild satte jag ner foten för mig själv...kanske...

I morgon åker i alla fall jag och Erika till Kålltorp tillsammans och då! DÅ! Då ska jag sätta spår...tror jag...




Förvirrad...

 Vaddå didaktik? Vad jag gör? Varför??? ...ingen aning...suck!

5: Vad säger att par hängade skor?

På handledningen förra veckan väcktes frågan om vad det betyder att det finns hängande skor. Jag läser på nätet om många olika orsaker till Shoe tossing...

Det som fastar i mitt sinne och som slår an mina tankar och min idé är denna formulering:

It may also be another manifestation of the human instinct to leave their mark on, and decorate, their surroundings.

Så nu är det det som är kvar...att ge sig ut och dekorera, sätta mitt märke på Kålltorp...med mina skor till hjälp...

4: Yta och om att lämna spår....

Läser i Emelies blogg om att avgränsa och rama in, Erika skriver om yta och Rebecka om en nyfikenhet inför vad som finns bakom alla dessa dörrar...
Jag kan verkligen relatera till dem alla tre... Jag har dokumenterat, fotat ytor och försökt rama in det jag håller på med för att göra det tydligt för mig själv. Jag drivs frammåt av en nyfikenhet inför vad Kålltorp är för en plats. Jag är kvar i undersökandet, utforskandet och dokumenterar vidare...

Vidare funderar jag på, efter att ha vandrat runt och slitit skor, att jag vill sätta spår här, visa att jag varit här på ett sätt som varar, som stannar kvar, sitter fast...

Jag blir inspirerad av Humoristisk gatukonst och alla dessa skor som gör avtryck och som kastas upp för att fastna på el- och telekablar...

Tänker på hur jag ska göra för att lämna permanenta spår...vågar jag?

3: Utredning av snåriga tankar...?

Under dessa dagar har min skissbok varit min blogg och jag har samlat samlat och samlat...idéer, tankar och inspiration. Det har blivit en snårig resa och jag ska försöka förmedla mina tankar här:

D O M A L Å T !

Tålamod baklänges...det ordet hittade jag klottrat spegelvänt vid Redbergsplatsen på en bänk...Gillar det speglevänt...gillar den mening det får i mig att någon valt att skriva baklänges/spegelvänt. Just tålamod krävs för att läsa det lite svårtydda och tålamod är vad jag behöver nu. D O M A L Å T för att få reda i oreda bland tankar och viljor...

Mina tankar rör sig snårigt, jag vill ha ordning, mening...försöker skapa ordning genom att puzzla lägga i ordning de ord som rör sig i mitt huvud...Inspirerad av Wordfeud gör jag mitt eget ordpussel.

 

...vid en av mina dagar när jag flanerar, storsar, promenerar, hajkar, vandranar, dräller och bara går omkring planlöst passerar jag Munkebäcksgymnasiet gamla lokaler som nu står öde. En stor sorgsenhet drabbar mig...jag känner mig tung och får en klump i magen...mina steg saktar in och jag funderar kring varför jag upplever detta jobbiga. Känslan förstärks av en ung kille som sitter helt ensam... Jag återvänder till skolgården två gånger till denna dag i sällskap av andra Drällare. Vid det första av återbesöken sitter grabben kvar. Nu ser vi att han sitter och dricker starköl, fortfarande ensam... Det är torsdag förmiddag... Känslan av ödslighet och sorg har jag svårt att skaka av mig. Kålltorp är en kontrasternas plats för mig.

2: Kålltorpsdrällande...

Lätt vilsen kliver jag av 5:ans spårvagn vid ändhållplatsen. Jag har tydligen hamnat i Torp.
Vad är Torp?
Var ligger Kålltorp?
Åt vilket håll ska jag gå?
Hållplatsen känns trött och öde, nedsliten. Det finns någon form av väntkur som är nerlusad med klotter och luktar kiss. Jag stannar upp och bara står stilla en stund. Jag står blundande med öppna sinnen och försöker ta in platsen. Det doftar unket, höst och avgaser och lite cigarettrök. Nyfiket öppnar jag ögonen för att se vem som bidrar med den sista doften, då ser jag en annan "drällare" och vi slår följe. Gemensamt tar vi oss bort från spåren och in mot det vi tror är Kålltorp.
Där finner vi ytterligare en "drällare" och efter en stund är skaran utökad med två till. Tillsammans driver vi genom öde gator och insuper atmosfären från denna lilla del av stora staden Göteborg. En skön plats att driva king på. En vacker bild etsar sig fast i mitt minne. Det är en plats för eftertanke. Känslan jag får är stark och possitiv. Beror det på mitt trevliga drällsällskap? eller är detta en fin plats att vara på? Jag suger på känslan och håller kvar den.
Vår lilla grupp upplever ett visst mått av förvirring i vårt drivande, var går gränsen för Kålltorp, egentligen? Håller vi oss inom ramarna? Gänget dräller in på ett café och utökas ytterligare med en vilsen själ. nu är vi sex drällare.
Där, på gräsmattan med magen full av härligt kaffe når vi upplysning. Några glada herrar försöker ge oss en uppfattning om var gränsen går men inser sn begränsning och säger det magiska:
- Det fiinns en bok!
Äntligen! nu ska vi få svaret, facit ligger bara där och väntar på att bli upptäckt! Inne på cafét fanns en gammal sliten bok om Kålltorp och i denna finner vi Sanningen:

Facit

Med facit i hand inser jag att mitt drällmål för morgondagen, Östra kyrkogårdn, inte tillhör Kålltorp. Jag blir moloken och med sorg i hjärtat avbryter jag drivandet för dagen... det sista jag gör för dagen är ett kort, men intensivt, besök på Kåken...

1: Snubblande ingång....

...livet är inte alltid en dans på rosor, det händer saker hela tiden som man inte riktigt väntat sig och det gäller att anpassa sig och gilla läget... Ibland är detta svårare än annars och just nu har jeg riktigt svårt att komma å rätt fot med livet runtomkring skolan...

Efter att ha missat första inledande seminariet trillar jag över nästa projekt i ett regningt Kungälv. En hel dag ska vi "drälla omkring" och ta in omgivningarna för att sedan komma fram till något... Först står jag som ett frågetecken och bara tänker:  - Vad i hela världen är det med denna utbildningen som jag går? Mening, mål och syfte...
...Men sedan, efter snabbgenomgång av måndagen med Alfred och samtal med de andra underbara människorna som går samma kurs landar jag i att vara här och nu. Låta saker bara hända och inte oroa mig i förväg...hoppas bara jag kan hålla den känslan...

När jag arbetar som dramapedagog är det ganska många gånger jag inte ger mina elever syfte och mål i förväg för att det kan störa just den upplevelsen jag är ute efter att ge dem... Vilar i den tanken och jobbar på...

Nästa vecka skall vi drälla i Kålltorp... ser fram emot detta!

Ps: Skrev inlägget fredag förra veckan, 22/9-11, men postar först i dag...

LBD 360, nu börjar jag om...igen....

Starten på kursen har varit intensiv. 2 veckor av "Konst och Konstteori" med Beatrice Persson. Efter massor av anteckningar och intensivt arbete slutade det hela med en redovisning utifrån en personligt vald bild.

Nedan kommer min rapport:



Pia Ingelse, ”Durch gegen über“ olja på duk, 150x200cm 2009

 Sittande framför bilden försöker jag beskriva det jag ser.

- Jag ser ett rum, inrett i klassisk 1700-talsstil. Rummet syns inte i sin helhet, utan det är två av fyra väggar som visas. Taket har stuckatur och ljuskrona. Utmed väggarna finns en boasering och både den och taket har gulddekor. En vägg har en ”väggspegel” med en riktig spegel med svart ram. Nedanför denna står en vit möbel, kanske en byrå. Jag ser två vitmålade rokokostolar med stoppade dynor och rygg i rosa. De står invid varsin vägg. Jag ser ett vitt sidobord vid en av stolarna. På de rosa gobelängklädda väggarna hänger tre porträtt med guldramar. Ett är ovalt med en yngre person men pälsmössa eller mycket hår. De andra två är rektangulära och föreställer en man och en kvinna, båda vuxna. Kvinnan har en vit klänning med ett rött ordensband, mannen är klädd i uniform med flera medaljer på bröstet.

Längre fram i rummet står två barn, ganska unga, kanske 4-6 år. Jag misstänker att det är flickor på grund av klädseln. De har likadana kläder och frisyrer. Rosa gymnastikskor, bara ben och knäkorta kjolar. Kjolarna är guldgula och vita i ett gobelängmönster. De har vita linnen och fläta i håret med en rosa snodd. De är ur proportion mot rummet, överdimensionerade. Flickornas ställningar är som om de höll på att få hjälp att ta av en alldeles för trång tröja. De har armarna över huvudet och sitter liksom fast i det som befinner sig kring deras överarmar och övre delen av huvudet. Föremålet flickorna har över armar och ögon ser ut att sitta fast i taket och är mörkt, svart eller mörkblått. Det påminner om lampskärmar eller kanske plisserade kjolar. Under flickorna, på golvet bakom dem breder en mörk yta ut sig. Stämmer inte riktigt med att vara en skugga.

I min dekonstruktion av bilden och det jag ser i den blir det centrala på bilden, som jag ser det, flickorna. Dessa två, likadant klädda, unga flickor som till viss del är gömda. De fyller en stor del av bilden men tillåts inte/vill inte se. Är de på väg att sugas ut ur rummet? Får de näring från eller gömmer sig flickorna i lampskärmarna? Är de två flickor tvillingar eller är det en återupprepning av samma tös? Mörkret på golvet för tankarna till ett framkrypande mörker alternativt ett tillbakadragande detsamma, eller är det kanske en blodfläck?

När jag tittar på bilden kan jag se en postmodernistisk blandning mellan klassiskt måleri och surrealism. Rene Magrittes ”Personal Values”1952 (Magritte) leker med samma typ av differens i perspektiv som Pia Ingelse gör på sin målning och interiören anspelar på det klassiska måleriet med sin rumslighet.

Rene Magrittes ”Personal Values”1952

Motivets surrealism sänder ut fler frågor än svar och detta bidrar till min nyfikenhet. Att försöka att tolka det som kanske inte är meningen att jag ska förstå. Just detta gör verket så appellerande.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om bilden är positiv eller negativt laddad. Väljer jag att tolka den med två flickor som står för ljuset, för upplysning, och jagar bort skuggan och träder in i rummet ut ur ”lampskärmarna” i taket blir det helt annorlunda än om det är tvärt om.

En mörkare avkodning får mig att fundera kring Kajsa Widegrens föreläsning inom kursen LBD 120. Kajsa föreläste om sin avhandling (Widegren, 2010) kring problematiken med begreppet ”flickkonst”. Med feministiskt tolkningsperspektiv skulle jag lätt kunna läsa in en svartare tolkning. Om flickorna förblindas av något ovanifrån och mörkret sakta glider fram ur hörnen för att till slut sluka dem helt blir känslan och mottagandet av verket ett helt annat.

En tolkningsteori som jag blev nyfiken på när det gäller mitt valda motiv var det narrationsteoretiska perspektivet. Kanske är det min bakgrund som teaterlärare och dramapedagog som gör att berättelsen bakom bilden lockar så. Vad är det bilden berättar och vilken är bildens berättelse. Detta är för mig ett nytt sätt att titta på bilder och jag har beställt Scott McClouds bok ”Understanding Comics: The Invisible Art ” för att lära mig mera. (McCloud, 1993)

Konstnären heter Pia Ingelse , född 1967, är uppvuxen och verksam på Gotland. Efter sökande på nätet får jag fram verkets titel ”Durch gegen über“ approximativt översatt: ”till och med, ungefärligt, över”. Medie, material är olja på duk. Verket ingår i en utställning med namnet ”I skydd av ljuset” Gotlands konstmuseum 2010-02-05 – 2010-04-18 (Marusarz, 2010)

Att använda detta verk inom bildundervisningen skulle vara mycket spännande. Bilden jag valt bör, enligt min erfarenhet, vara användbar på både högstadiet och gymnasiet.

Min upplevelse av bilden är att den har många tolkningsmöjligheter och detta gör att jag skulle vilja använda ”Sokratiska samtal” som ingång till verket. (Skolverket, 2010) Att arbeta med” Sokratiska samtal” som metod är en bra ingång till hur vi läser och tolkar bild.

Nästa steg blir då att efteråt gå tillbaka och reflektera kring semiotiken och gruppens dekonstruktion av bilden samt knyta den till konstteorierna.


Referenser:

Ingelse, P. Durch gegen über, 2009. Gotland.

Magritte, R. Personal Values, 1952. Belgien.

Marusarz, A. (den 19 02 2010). Konsten. Hämtat från http://konsten.net/?p=2599 den 15 09 2011

McCloud, S. (1993). Understanding Comics: The Invisible Art.

Skolverket, u. (den 22 09 2010). Skolverket. Hämtat från Sokratiska samtal - stärker analysförmågan: http://www.skolverket.se/utveckling_och_bidrag/vardegrund/demokrati_som_uppdrag/2.2264/sokratiska-samtal-starker-analysformagan-1.135612

Widegren, K. (2010). Ett annat flickrum: Kön, ålder och sexualitet i Maria Lindbergs, Anna Maria Ekstrands och Helene Billgrens flickbilder. Göteborg.

Spelets regler 23

Avslutande blogginlägg för denna sommarkursen. Känns lite konstigt, det kommer att bli tomt ett tag innan nästa uppdrag slukar en med hull och hår...

Sommaren har varit kort och innehållsrik för mig när det kommer till "Spelets regler". Jag har verkligen fått slå kullerbyttor kring mitt kort innan jag kom till någon form av nedslag. Ett nedslag som resulterade i mitt möte med Lil.

(Lil har blivit en del av mig och jag kommer på mig själv med att prata om henne som en verklig person. Det händer ganska ofta att jag funderar över hur hon skulle reagerat i olika situationer som jag själv befinner mig i.)

Mitt kort har tagit mig från fullständig förvirring till att göra nya saker varje dag, via fyrar i massor av olika tekniker till att avbilda ord helt konkret till en historia om en ung kvinna med en trasig själ. Vem är hon och hur ska jag kunna förmedla denna komplexa person till min omgivning? Jag har försökt målat av henne och avbilda hennes inre. Jag har gett henne en melodi och en sång och hon har fått en röst...

Hur ska jag då nu presentera detta på ett sätt som gör att "Min Lil" kommer fram?

På "förredovisningen" bad jag publiken blunda och gav några förutsättningar (se blogg 21) sedan spelade jag upp ett ljudspår. Efteråt fick jag uppaningen att rama in och snäva upp tolkningsbarheten. Jag skulle gräva vidare och där någonstans körde jag fast...känner inte riktigt att jag nått hela vägen fram men så här har jag jobbat och tänkt den gågna veckan:

Jag har, med hjälp av en vän, dramatiserat Lil. Vi testade om det skulle fungera att spela upp som en scen. Och, visst...inga problem! ...eller? Jag upplever att i skådespeleriet försvinner en dimension av det jag vill förmedla. En människa av kött och blod skalade bort lite av skörheten och nakenheten...
Dessutom blev hon så konkret. För mig är det inte viktigt hur hon ser ut. Jag tänker på något som Nike eller Camilla sa...att min målning förmedlar en yngre person än texten...och ja, jag kan hålla med. Det är säkert kopplat till min bristade kunskap i måleri men bilden kanske inte heller är från i dag...och som sagt...hennes yttre attribut är underordnade hennes inre i min gestaltning.

Jag har byggt ut texten och jag har skalat av den... fram och tillbaka men det slutar ändå med att det ljudspår jag spelade upp på förredovisningen blir det jag tycker bäst om. Det som  jag upplever bäst förmedlar den  person som Lil faktiskt är för mig.
Det jag har gjort nu, som kommer att redovisas i morgon är att Lil har fått ett rum. Ett faktiskt rum som hon bor i.

Lils rum

Rummet sett utifån är en svart box. En låda med 4 titthål i olika höjder. Detta är en modell, men min tanke är att den skall vara i veklig storlek. Varje titthål har ett par lurar där man kan höra Lils berättelse och musiken hon lyssnar till. Titthålen är så pacerade att man inte kan se hela rummet från något av dem. Åskådaren kan inte vara säker på om Lil faktiskt befinner sig där inne eller inte. Känslan jag vill åt hos besökarna är att de tjuvlyssnar och tjuvkikar...för att ytterligar understryka Lils sårbarhet...

...En tanke jag har är att det vore roligt om det fanns en Lil i rummet som "gömmer" sig...att låta åskådarna ana en person som finns där för att öka känslan av att man smygtittar på någon...

I morgon är det redovisning och det känns nervöst...

Spelets regler 22

En liten parantes bara för att det är så otroligt synd om mig...

("Här sitter jag och gråter i kaffet...och kan just inget annat..."

Jag har varit hos tandläkaren och det är det absolut värsta som finns. Jag kan krama ormar och pussa spindlar och klättra upp på taket men bara doften och alla vitmålade väggar och stolar som tvingar mig att ligga med huvudet nedåt i en onaturlig ställning gör att tårarna bara trilla nedför mina kinder...Jag verkligen HATAR tandläkaren och alla hurtiga tandhygenterorister!)

Spelets regler 21

Här kommer ljudfilen jag spelade upp på redovisningen ligga, när jag listat ut hur man gör!

Det var roligt att redovisa i dag, även om det bara var en "test". Jag fick mycket tankar från de andra om vilken "Lil" jag förmedlade. Mycket stämde in på det jag tänker, trots att det spretar lite. En människa är ju alla sina åldrar så att några uppfattar henne som tonåring och några kring 30 spelar egentligen ingen roll. Jag lyssnar på åsikterna och tankarna kring hur jag kan fortsätta och gå vidare...

...Ändå...

Så här efter "för"redovisningen är jag lite tom och...trött...en känsla kommer över mig, en känsla av att inget man gör är klart och bra, att allt måste analyseras sönder och utvecklas vidare...


Den kloka och lite mera mogna sidan av mig svarar genast att men det är ju så det är. - Du går en utbildning och det är meningen att du ska utmanas och det i sin tur ska få dig att gå vidare...att utvecklas!


- Men, svarar den trotsiga tonåringen, jag VILL inte...jag ÄR klar! Nu gör vi något nytt och kul istället.


- Nej, svarar den mognare sidan. Nu sätter du dig och tänker igenom din presentation igen och så ska du se att det kommer att komma fantastiska saker ur detta görandet!


- Suck...ja, ja... okej då, resignerar tonårsjaget...

Här är jag nu!
Jag jobbar vidare i en liten uppförsbacke...men enveten som jag är ska det nog bli utför snart.
Tankar på att dramatisera hela grejen live på redovisningen eller minimalisera ännu mera...Hur mycket kan jag skala bort? Vad säger mellanrummen? Tystnaden? Om jag gör den live, kan jag göra den helt utan ord då?
Jag testar lite olika vägar och så får vi se hur det hela utvecklas!

När jag tittade igenom inlägg nr 21 såg jag att min "film" inte var okej...den såg inte ut som den gör i min dator...jag har åtgärdat det nu!

Spelets regler 20

Vem är Lil?

Lil kom till mig genom ”Tärningsspelaren”. Varjekapitelsförstaradssjundeord blev min väg in i Lils liv. Jag möter en ung kvinna som är trasig på flera sätt. Jag målade henne först som barn och senare som vuxen. Färgskalan i blekt blå/grått kom till för att jag upplever att det är hennes färg…hon är en peson som smälter in och nästan försvinner... För att komma in djupare i hennes person skapade jag en bild av hennes inre, så som jag tror att hon känner sig.

Detta kändes ändå inte klart. Lil saknade ett ledmotiv och en röst… Jag lyssnade igenom många låtar innan jag hittade Lil i Karin Renbergs ”Någon bröt loss en stjärna” från albumet ”Farväl tristess”. Den låten ÄR Lil! Men hennes röst? Jag hade redan tidigt fastnat på en fråga som jag upplevde var Lils: - Varför har världen så vassa kanter? Den var utgångspunkten för mig när jag jobbade med texten.

Hela arbetet med Lil och hennes person är det samma som när jag arbetar med teater. Att analysera en text och få fram personerna bakom går till på samma sätt. Man ger personerna djup genom att ge dem ledmotiv, favoritfärg, hobby och relationer utanför den text som presenteras i pjäsen. Det är det jag har försökt göra även här…

Hela det processbaserade lärandet harmoniserar med mitt sätt att arbeta med teater. Inom teatern ligger min fokus på processen. Även om målet är viktigt så kommer det mera som en fin bonus efter en väl genomarbetad process.

Nu till själva redovisningen:

När jag skriver detta är det ca 20 timmar kvar tills jag ska ha min "för-redovisning"...men ni kommer att få läsa det först efteråt...

Jag inleder med att säga:

- Nu ska ni få träffa Lil, det tar ungefär 6 minuter så sätt er tillrätta och slut ögonen en stund.

- Ta ett djupt andetag och försök tömma hjärnan på tankar och fokusera på att befinna dig just här och just nu...

- Föreställ dig ett rum i en mindre lägenhet. Golvet är slitet och tapeten omodern. På väggarna syns spår efter tidigare hyresgäster och man kan känna att det har rökts i lägenheten. Genom ventilationen kommer en doft av mat från grannen.

- På soffbordet i vardagsrummet sitter Lil och sminkar sig med en spegel i handen.

Här spelar jag upp ett ljudspår:

Jag låter musiken ebba ut… sedan får åskådarna själva börja prata, tanken är att vänta ut dem, låta dem bryta tystnaden...

När jag sitter här och planerar blir jag nyfiken på:

• Vad förmedlas? Vilka bilder ger mina ord, musiken och den text jag presenterar? 
• Vem finner ni i musiken och texten?  
• Jag skulle vilja se mina åhörare teckna/måla den Lil de ser… (Alt. beskriv henne med ord…)

En reflektion jag gör när jag funderar kring mitt upplägg är att jag skulle vilja pröva detta som en lektion. Låta eleverna göra den inre resan och sedan förmedla sina tankar och bilder. Låta dem skapa bilder av den person de finner i sitt inre när de lyssnat och sedan diskutera reslutaten. Kanske tolka vidare, utifrån varandras bilder eller diskutera utifrån hur rykten och skvaller kommer till. "Nyheter" som kommer  från någon vän eller till och med från en telegrambyrå och sedan broderas ut i det oändliga tills det blir en helt osannolik historia…

Spelets regler 19

Lätt handikappad känner jag mig när jag sitter med telefonen och skriver. Det är något fel på kabeln i gatan utanför vårt hus. Det är otroligt så beroende man är av tv och internet!

Detta blir ett kort inlägg...

Ur orden växer det fram en historia som berör mig. Många tankar kring Lil och den person hon är. Försöker gestalta henne på lite olika sätt, inte bara i bild utan även med musik och text.

En otroligt lärorik period har jag bakom mig. Jag har verkligen fått jobba för att komma fram till den punkt där jag befinner mig nu. Att arbeta i motvind har gett mig ta insikter som jag tror kommer vara nyttiga när jag själv ska handleda elever i framtiden.

Mer om alla dessa tankar kommer när jag är uppkopplad igen!

Spelets regler 18

Semesterdagar som snabbt flydde bort... 4 underbara dagar på fantastiska Gotland... bland fornminnen och hantverk, loppisar och raukar flöt tankarna vidare kring min text...

Jag har hittat en historia bland de splittrade orden. De berättar om en kvinna som heter Lil. Lil är trasig.

Nyckelord från min text blev:

...och Lil mekansiskt. ...tärningsliv, det Dr, inte nu, mig...tärningen vansinnig. Jag exprimenterar... förkunnar det med starkhet... att han ynklig...jag på en egen... Under människor... varenda tärning var dold...knän står Luke...förhör...

Jag har bilder av hennes yttre som jag målat...nu arbetar jag med hennes inre... efter hemkomsten växer en bild/skulptur av det som finns innuti fram...en tolkning av det som jag upplever ligger till grund för den Lil jag möter i hennes historia.